huvud
Egna uppfödningen Zharek ox och Louise Hermelin under WEG i distansritt 160 km i Holland 1994. Foto: Privat.

Louise Hermelin – Distansrittens eldsjäl

Hon föder upp Arabhästar med engelsk stam, red sin första distansritt 1977, och har på några få år etablerat sig som stor och prisbelönt slaktsvinsuppfödare.
   Hon har ett stort naturintresse, gillar utmaningar, och har som turist deltagit i tuffa polarexpeditioner både till Arktis och två gånger till Antarktis.
   Hon är uppväxt i Halland, bor på Krontorp strax utanför Halmstad, och har länge varit aktiv för att höja statusen och popularisera distansritten i Sverige.
   Möt distansrittens riksgrenledare Louise Hermelin!


Louise Hermelin är en färgstark person med en positiv utstrålning. Här finns både charm, värme, kunskap, humor och temperament, samt en stor portion entusiasm. Och det är nära till ett förlösande skratt. Vi möttes första gången på Karolinerritten 1986 och alla hänvisade till henne som den mest lämpade att svara på frågor om distansritt från Ridsports utsände. Hon hade själv deltagit med Sheesmira ox, blivit utnämnd till grenledare av SRC, och berättade med fakta och inlevelse. Hela tiden med en spontan och öppen attityd, som nog är ganska typisk för henne.
    — Distansritt är väl en härlig sport! Eller vad tycker du?, är en replik som etsat sig fast från den gången.
   Louise är ett vinterbarn av årgång 1939. Hon är född i Helsingfors, mamma var finska, men är uppväxt på den stora gården Stjernarp, ett stenkast från Krontorp. Pappa var ryttmästare och godsägare, och på Stjernarp fanns kor, svin och hästar. Man var tre systrar. Äldre syster Eva är gift med välkände dressyrryttaren och Strömsholmsläraren Bill Hamilton (5:te plac i lag med Delicado OS-64, samt 4 SM-guld 1957-65)  och driver nu Stjernarp vidare.
   — Hästar har alltid funnits i mitt liv och jag lärde mig rida på
Hoppsan, ett russ från Göteborg,  med pappa som lärare. Det fanns inte så mycket ponnyer på den tiden, och knappast några ponnytävlingar. Jag vann mitt livs första seger i en ponnygalopp på lantbruksutsällningen i Halmstad 1949. Det skulle dröja 41 år till nästa seger. Sedan red vi hem igen, berättar Louise.
   Men tonårsdrömmen var inte ett liv på landet med hästar. Louise ville bli skådespelerska! Hon sökte och kom in på en av de bästa teaterskolorna, Calle Flygare, och flyttade blott 17 år gammal till Stockholm. Utbildningen fortsatte hos Gösta Terserus, också det en teaterskola med gott renommé.
   — Jag gjorde några småroller på film och TV, men hann aldrig bli etablerad och göra karriär, säger Louise.
   Orsaken var kärlek, och han hette Jarl Kulle - presentation överflödig. De gifte sig 1960, och samma år föddes Maria. Hon är en duktig ryttare och ofta medhjälpare när Louise tävlar distans. Maria brås på sina föräldrar, och spelar just nu med i pjäsen Kanin, Kanin på Stockholms Stadsteater.
   Anna föddes 1963, men rycktes 1979 bort i ett svårt astma-anfall.
   — När man har förlorat ett barn, så har man varit med om det värsta livet kan bjuda, säger Louise.
  Louise flyttade till Krontorp som ensamstående mamma 1968, och övertog driften 1985. Hon jobbade några år som journalist och allmänreporter på Husmodern, men gården tog överhanden. Varför blev det då araber när hon satsade på uppfödning?
   — Jarl köpte hingsten Hayfy ox. Sedan skaffade vi Verona som var ett arabiskt halvblod. (Över 87,5% arabblod, dvs tre led arab.) Hon betäcktes med välkände Dardir ox (morfar till Janos) och fick l967 Herkules, som blev min första distanshäst. Han dog nu i december, 27 år gammal.
   — Att det blev araber berodde nog på att jag en sommar var hos en familj i Wales, när jag var 14 år. De hade en arab som jag red mycket, säger Louise.
   Hon åkte till England 1973, köpte stoet Zahfari ox, och har sedan dess hållit sig till engelska blodslinjer i grunden. Zahfari blev tvåa på Riks både som två-och treåring, men kunde inte hålla kvar sina föl, trots att den bästa veterinärexpertis var inkopplad. När dessa slutligen förklarade att de gjort allt och att hon aldrig kunde bli fölsto, så såldes hon som ridhäst - och fick senare tre fina hingstföl...
   Men Louise gav inte upp. I stället köpte hon två nya ston. Langley Magic Star, som blev 26 år, och bland annat lämnat hennes nuvarande tävlingshäst Zharek. Ett av hennes stoföl exporterades också till USA, och blev där som tre-åring Reserve Champion Mare. Lady Socs blev mor till distanslöftet Marab f.-82, samt avelstoet Duga.
   Naturligtvis vill hon få fram bra distansämnen, men tycker inte att hon satsar på bruksaraber.
   — Jag avskyr ordet bruksaraber! Är de andra obruksaraber? Jag vill producera tuffa och härdiga hästar. Alla går ute året om i olika flockar med möjlighet till bra skydd. De har vattenkoppar med vintervatten, stödutfodras, och har fri tillgång eget ensilage och hö. Avelstona och åringarna får dessutom havre.
   Vid mitt senaste besök fanns det 25 araber i hagarna, och bland annat  avkommor efter Gitte Ehnbergs VM-aktuella distanshingst Jalaam ox.
   Krontorp är en stor gård på 710 ha, varav 320 ha skog. Man producerar både havre, korn, vete, rågvete, oljeväxter och vall. Dessutom fröodling på ängsvingel. Huvudinriktning är dock slaktsvinsuppfödning - en jättesatsning som gjordes 1986. I de ombyggda svinstallarna finns nu ca 1 000 svin av treraskorsning med Duroc, och egna galtar producerar tillsammans med de 94 modersuggorna över 2 000 slaktsvin /år. Man har satsat på god stallmiljö och produktionen är mycket högt rationaliserad. Hela svinproduktionen sköts av 1,75 man, och gården har totalt fem anställda.
   — Jag sköter det löpande och lägger mig i vad vi gör, men skulle inte klara det utan duktiga anställda. I första hand min inspektor Thomas Karlsson och min svinförman Ingvar Johansson, som båda har ett stort eget ansvar, säger Louise.
   Det har gått så bra att hon fått 1:a pris för  Hallands bästa
svinbesättning med 51 kullar eller mer i officiell svinkontroll.
   – Kontrollåret 1991/92 fick suggorna 24,3 grisar i medeltal, och rikstalet låg då på 19,8. Jag är ganska stolt över priset och att vi lyckats så bra, säger Louise, som visserligen växt upp med lantbruk men är helt självlärd.

   Louise är en av Sveriges mest rutinerade distansryttare med över 2.300 tävlingskilometer, och då räknas bara ritter över 80 km.
   — Jag har alltid gillat att rida långt, och all ridning var egentligen distans när jag var yngre. Man red till jakter, tävlingar och kompisar. Trailer och lastbil är ju ett ganska sent transportsätt. Frej och Per Carlberg (löjtnanten som 1895 vann distanstävlingen Sthlm-Jönköping, 450 km på 44 timmar och 22,5 minuter! ) har också länge varit min hjälte, säger Louise.
   Hon läste om den första distansritten i modern tid i Sverige, och anmälde sig med Herkules till 50 km. Det var Karolinerritten 1977, vars upphovsmän var Bergs Hästklubb med Gunnar Broström (Stuteri Cavallo) och Svenska Arabhästföreningen i spetsen.
   — Då var det bara upptravning före och efter, och nästan 100 starter totalt i de olika klasserna. Vi var godkända i mål, och Knut Nelson vann 100 km med f.d. galoppören Rolig Fan xx. Sedan dess har jag ridit alla Karolinerritter utom 1983, berättar Louise.
   Sista året med Herkules (då 17 år) var 1984 över 100 km. Att de inte deltog 1983 berodde på en krock med verklig utmaning. Med Herkules red hon nämligen distanstävlingen Wien – Budapest – 300 km på tre dagar.
   — En fantastisk ridupplevelse! Maria var min groom och vi kom 6:a av 48 startande. Jag fick många vänner och flera värdefulla kontakter, och Herkules fick också mycket beröm. Den franske distansryttaren och veterinären Jean-Luc Chambost (som deltog VM-90)  ansåg att det bara fanns ett fel - han var inte hingst!
    Med Sheesmira ox deltog hon i EM 1987 i Tyskland ( 22 plac. av 60 starter) och med Zharekox i VM-90 ( utgick). Det har blivit flera placeringar genom åren, men  bara en distansrittsseger. Jag har nog aldrig sett henne så glad som när hon med Zharek vann Karolinerritten 120 km l990, och samtidigt blev dubbel Nordisk Mästare i det första officiella mästerskapet!
   Som riksgrenledare har hon ofta lagt sig i när hon sett något som varit tokigt, och tagit många initiativ för att höja nivån hos både distansryttare och medhjälpare. Den årliga distansträffen är bara ett exempel. Hon har varit medlem i Eldrics exekutiva kommitté, har ett stort kontaktnät, och utnyttjat sin kreativa förmåga för att föra svensk distansritt framåt.
   — Jag vill förmedla den glädje jag haft av distansridningen genom åren! Och jag vill få bort stämpeln ” buskryttare ” som inte är riktig rättvis. Distansritt kräver minst lika mycket träning och kunskap som de andra ridsportgrenarna, för att nå eliten och prestera internationella resultat. Den är ju unik genom att den engagerar hela familjen, och lika ofta också kompisar, som medhjälpare för att lyckas på en tävling.
   — Jag är stolt över vårt dubbla silver på EM i England 1993! Men vi måste få fler tävlingstillfällen i Sverige på alla distanser, för att få fram både bredd och elit. Jag tror att det finns ett underlag, men de måste få chans att tävla utan att ofta behöva åka både 50 och 100 mil. Jag hoppas också att fler upptäcker att en långsam ritt över 80 eller 100 km är bättre än en snabb över 50 km, säger Louise.
   Hon gillar utmaningar, och har ofta tagit vara på de chanser som erbjudits. Tillsammans med sin livskamrat sedan 1970, Sten Banér, som med 70 000 höns är en av landets största äggproducenter i Mälardalen, delar hon också ett stort intresse för djur och natur. De har deltagit i strapatsrika polarexpeditioner både till Arktis och Antarktis. På Spetsbergen finns rika tillfällen att studera både isbjörn, sälar, valross och många fågelarter.  
   De var med på den första turistexpeditionen som besökte Antarktis 1989, hade helikopter ombord, och utgick från Afrika.  Man flyger till Kapstaden, byter till isbrytare, och första anhalt är den franska ön Kerguelen i Sydatlanten. Där bor bara några hundra invånare, men ön är känd för sitt rika djurliv.
   — Resan dit blev mycket stormig, och man fick hålla sig i väggarna om man skulle någonstans på isbrytaren! Men det var det värt. Vi såg både albatrosser, sjölelefanter och mängder av intressanta fågelarter. Och jag tillhör numera den exklusiva skara som, på häckningsplatsen, studerat och fått kontakt med Kjesarpingviner! Visste du förresten att det är den största av pingvinerna, och att det finns 14 olika sorter? berättar Louise.
   Resan fortsatte längs iskanten, ca 200 mil från sydpolen, till Mawson i Antarktis, och avslutades i Fremantle i Australien. De återvände till Antarktis 1992
   Men Norden duger också. Varje år vid midsommartid sedan början av 1970-talet, har de med bil, flyg, gummibåt eller kanot, dragit långt norrut. De har paddlat i finska Enare Träsk, och varit på många platser i Lappland. Alltid med 8-10 pocketböcker i lasten som hon säger är ”good bad books, om det snöar eller regnar på tältet.”
   — Nerverna lägger sig som sjögräs efter några dagar däruppe, säger Louise och berättar om sin favoritfågel, smalnäbbad Simsnäppa.
   — Den är lättast att hitta vid små gölar på lite högre höjd i Lappland, är ganska orädd, och honan är större än hanen. Först letar honan reda på en hane och de kuttrar som sjutton. När hon sedan lagt sina ägg, så tvingar hon, ofta under stort gräl, hanen att ruva på äggen. Då sticker honan, flyttar till Tylösand och snackar med de andra honorna, innan hon övervintrar i Persiska viken! Hon lämnar alltså hanen utan mat, och ser aldrig sina barn... Tala inte sedan om frigjorda kvinnor!

© Ulf Lonäs





 

Post festum


Louise Hermelin avled hastigt 2010. Hon blev 71 år.