En godnattsaga som jag skrivit och som passar både stora och små barn.
Som i många sagor så finns det sens moral.

Underskatta aldrig ett djurs intelligens och förmåga även om dess förnuft kanske är ganska litet!

Godnatt!


                                                                ©Text: Ulf Lonäs
 
 

Ylvas godnattsaga

 
I det ena hörnet av en stor vacker äng ett stycke in på en grusväg från den stora vägen, låg en gammal ladugård och ett rött hus med gröna knutar. Där bodde en liten flicka som hette My med sin mamma. My var 4 år och skulle fylla 5 år i juni månad och var ganska bra på att hitta på olika lekar både med de andra barnen på dagis och när hon var ensam hemma med sin mamma. Det fanns alltid något att göra. Ibland tränade hon på att cykla. En annan dag letade hon efter stenar som såg ut på ett visst sätt och hade en viss färg. Stenarna hade hon samlat i små glasburkar på sitt rum. My tyckte stenarna var vackra och så ändrade sig stenarna så det blev ett nytt mönster att titta på om man skakade lite på burken. My tyckte också mycket om djur och flera gånger hade hon sett både harar, älgar och rådjur på ängen.
   En varm och solig vårdag lekte My ute på ängen när det kom ett rådjur från skogen med sitt lilla, lilla kid som försökte hänga med sin mamma. My gick sakta efter den lilla rådjursfamiljen som var på väg in i skogen på andra sidan ängen. My visste att hon inte fick gå in i skogen ensam och att hon måste leka så nära huset att hennes mamma kunde se henne hela tiden. Men hon bara måste se vad det söta lilla kidet gjorde, och efter en stund hade My kommit så långt in i skogen att hon inte såg ängen och huset längre. Rådjuret hade stannat intill en stor gran och tittade på My medan det lilla kidet diade sin mamma. Sedan försvann den lilla rådjursfamiljen in bland granar och tallar och My såg dem inte längre. Kanske finns det några vackra stenar på marken i skogen tänkte My och började leta på marken.
   Men My hittade inga stenar och nu måste hon gå tillbaka till huset på ängen. Solen hade gömt sig bakom molnen och det var lite läskigt när det blev lite mörkare i skogen. Hon började gå åt det håll där det var lite ljusare och inte lika mycket träd, men efter en stund förstod My att hon inte skulle hitta tillbaka hem, och satte sig på en sten och började gråta. Plötsligt kom en stor svart fågel flygande och satte sig framför henne. Hon kände igen fågeln och var säker på att det var en korp för mamma brukade mata en korp ibland med äpple och brödbitar.
  Korpen vickade på huvudet medan den tittade på My, kraxade och gjorde olika ljud som om den ville prata med My, och så hoppade den fram och bet med näbben i hennes ena byxben.

 



 





















My blev rädd för hon förstod inte att korpen ville något. Korpen kraxade och bet en gång till i byxbenet innan den flög upp och satte sig på en gren en bit bort. My såg att korpen tittade på henne innan den kom tillbaka till My och började flaxa med vingarna och flyga runt My där hon satt på stenen. Så försvann den igen men kom tillbaka och började flyga runt My igen. Hon reste sig upp från stenen.
   – Den vill mig något, tänkte My och började stirra på korpen som flög allt närmare och runt henne. Så flög den iväg och satte sig på en liten gran. My följde efter och när hon kom fram mot granen flög korpen iväg igen och satte sig på ny gren. My snubblade och ramlade några gånger men då kom korpen tillbaka direkt och flög runt henne igen tills hon rest sig upp och såg efter var korpen var.
   Efter bara en liten stund såg hon ängen och huset och då hörde hon också sin mamma som ropade på henne. My ropade tillbaka och hennes mamma kom springande.
   – Var har du varit, du vet att du inte får gå in i skogen!
   – Men jag såg ett litet rådjursbarn och följde efter, svarade My.
   – Du kunde ju gått vilse!, sa hennes mamma.
   – Det gjorde jag nog, men då satte jag mig på en sten och började gråta, och så kom korpen och visade mig vägen tillbaka, sa My.
   – Du och dina konstiga fantasier. Korpar kan väl inte tala om hur du ska hitta hem, och nu går du direkt upp på ditt rum och stannar där tills middagen är klar, och så stängde hennes mamma ytterdörren med en smäll.
   My tog ett äpple gick uppför trappan till övervåningen och in i sitt rum, där hon kröp upp på skrivbordet och tittade ut genom fönstret. Det dröjde inte så länge innan den stora svarta korpen tyst kom flygande och satte sig på fönsterbrädan. Korpen lade sitt huvud lite på sned och tittade på My och My log tillbaka. Så satt de och tittade på varandra en lång stund. My öppnade försiktigt ett av fönstren och lade resten av äpplet på fönsterplåten och stängde fönstret. Korpen hoppade dit, tog äpplet, och flög iväg.
   Nu förstod My att människor och korpar visst kan hjälpa varandra, och från den dagen hade My alltid ett äpple med sig när hon lekte på ängen.
 


En liten saga av Ulf Lonäs för de som tror på att både tomten och Svarte Petter bor i samma stall.

 

Julpynt i stallet


Lisa for fram som en stormvind i huset. Först drabbades garderoben, i nästa sekund rotade hon runt i förrådet, för att ögonblicket senare rusa, eller snarare snubbla, nedför trappan till källaren. Där var äntligen lådan med julpynt!
   Hon hade cyklat nästan halvvägs till stallet, när hon plötsligt kom ihåg att det var just den här dagen stallet skulle julpyntas. På vägen ut genom köket snodde hon med sig hela paketet med runt knäckebröd. Det gick så snabbt att när hennes mamma äntligen kom sig för att fråga vad hon höll på med var Lisa redan på väg nedför backen.
   När hon öppnade stalldörren var stallet tomt och öde. Alla hästar stod i sina spiltor och boxar, men inte en människa och det var nästan knäpptyst i hela stallet. Candy Man, älsklingshästen, tittade förväntansfullt från sin box, och Lisa gick fram för att hälsa. Hon hade just ryktat färdigt ena sidan, när stallgänget, som var på ett otroligt fnisshumör, sprängde in på stallgången!
    – Pulla upp nu tjejer, annars river väl både ni och hästarna stallet! Har ni redan glömt vad ni lovade när jag skjutsade er för att handla, röt Göran som ägde ridskolan. Det var Kicki som förde gängets talan.   
    – Men kära Göran då, vi som är så snälla och rara, inte sant tjejer, flinade hon mot Göran, och så var skrattsalvorna uppe i stormstyrka igen. Men Göran avbröt dem tvärt.
   – Sätt i gång nu så ni blir klara före julafton. Jag kommer tillbaka vid åttatiden, och då ska det vara klart att fodra kväll. Han vände sig om i dörren.
   – Lisa, ta hand om fnitter-kvintetten nu, och tänk på hästarna så att ni inte skrämmer livet ur dem!
   – Lollo och Alice, ni kan väl fixa med snören, och Julia och ni andra kan väl hjälpas åt med stora stegen, sa Lisa.

   Alla hjälptes åt att knyta och spänna upp snören mellan spiltstolparna och boxväggarna. Kicki och Alice klängde som apor på var sin sida om spiltväggarna. Lisa och resten av gänget höll i stegen, räckte upp nya snören, eller tog ut hästarna på stallgången så att de inte skulle bli rädda när Kicki och Alice kom farande mellan spiltor och boxar. Stämningen var fortfarande på topp, och det var allt annat än tyst och lugnt i stallet.
  – Får jag lova att presentera stallets snyggaste och enda skimmel, Jolly Bob, årets Luciahäst! gastade Kicki medan hon balanserade på spiltväggen och hängde i krokig arm runt stolpen.
    – Och nere till vänster om sadelkammaren kan ni skåda Kalle Banan, alltid ivrigt sökande i Lollos fickor, tjoade Alice tillbaka från andra sidan stallgången.
 
















Egentligen hette han Calypso, men kallades mest för Kalle Banan för att han en gång hade snott en banan som Lollo höll på att äta.

”Göran är en stalledräng,vi tackom nu så gärna,
för att du körde oss till sta´n, så vi slapp gå och bäääära," sjöng Julia som var årets Lucia.

   Skrattsalvorna ekade mellan stallväggarna, och sedan började man planera för vilka som skulle utsättas för stallgängets berömda lussefirande. Ingen anade eller misstänkte vad som snart skulle drabba dem.
   Granriset och glittret runt namntavlorna var klart, och man höll på med de röda banden till knäckebrödskakorna. Det var när Lisa råkade passera lite för nära Grevens godissugna mule med ett knäckebröd, som det hände. Greven stal en rejäl tugga!
   Pajazzo som stod snett bakom på stallgången märkte genast att det var något på gång, och tog två snabba kliv framåt utan att Marie hade en chans att hålla kvar honom. Greven och Pajazzo bråkade så häftigt om resten av knäckebrödskakan på stallgången, så att spånkärran välte och stegen föll och drog med sig flera dekorationer!
   Men det var Julia som råkade värst ut. Jolly Bob blev så rädd av Grevens och Pajazzos fasoner, att han sprang rakt mot den halvöppna dyngdörren med Julia hängandes i grimman!
   – Lägg av din galning! skrek hon, men dörren flög upp och Jolly och Julia flög med en hiskelig fart ut på dyngstacken!
   När gänget kom till undsättning, satt Julia mitt i dyngstacken och svor så att det osade värre om henne än det hon satt på, och bara några meter bort stod Jolly och blängde fånigt! Jolly fångades in, och Julia blev grundligt avborstad.
   – Nej, kolla så det ser ut! Vi som nästan var klara, sa Kicki.
   Stallgänget satte fart med att röja upp och pynta färdigt, och Marie och Lollo höll just på att sopa stallgången, när Göran kom in.
­­   – Ser man på, här var det lugnt och fridfullt. Snyggt jobbat tjejer, faktiskt värt en gratis musikridning under jullovet!   
   Stallgänget jublade, men vad som egentligen hände den gången i stallet, är en väl bevarad hemlighet mellan hästarna och det glada stallgänget!