Under intervjun berättade Linde om hur hon med egna ritningar lät bygga om och renovera flera av husen på Lindö för att kunna hyra ut och därmed efter sin makes död kunna bo kvar i sitt och Castor hem under många år.

 

Distansrittens Grand Old Lady
Linde von Rosen

 


Hon köpte sin första häst Castor 1922. Hon lärde sig ridkonsten hos två av seklets stora – överste Gustav Adolf Boltenstern och Fredrik Swartling d.ä. Tillsammans med bland annat Ella Winblad von Walter gick hon 1925 igenom Veterinärhögskolans hovslagarskurs.
   Mellan åren 1926 och 1932 gjorde hon med Castor sex långritter genom Sverige och Europa, och hon kom både till Rom och Europa runt. En total sträcka på 12.751 km!
   Hon har skrivit fyra böcker med egna foton och teckningar. Hon har varit lantbrukare, uppfödare, tävlingsarrangör och aktiv ryttare tills hon fyllde 80 år.
   Distansrittens Grand Old Lady - grevinnan Linde von Rosen född Klinckowström i september 1902 – har ett unikt och händelserikt liv bakom sig. Hon kom till Lindö 1933 och där tar hon emot Ridsport Special för en öppenhjärtig pratstund.
   Det blev ett långt möte fyllt av värme, charm, humor, kunskap och vitalitet, och många, många minnen runt köksbordet.


Linde växte upp på Stafsunds gård på Ekerö några kilometer från Drottningholms slott. Hon hade en bror och har en syster, Thora gift med den mycket kände konstnären Nils Dardel. Det var egentligen inget hästhem. Pappa Axel var docent i zoologi, forskningsresande till Sydpolen, och fick Svenska Akademiens guldmedalj för dramat Olof Trätälja. Mamma Thyra skötte det stora och intressanta biblioteket med rariteter som brev mellan Fredrik den Store och Lovisa Ulrika av Sverige. Dit kom många för att forska, och biblioteket spelade en stor roll när boken Axel von Fersens dagbok blev still.
   – Man lärde sig historia därhemma, och det har jag haft mycket glädje av hela livet, menar Linde.
   Hästintresset, som hon var ensam om i familjen, kom tidigt med russet Brita och islänningen Skaga. Hon gjorde så småningom sitt livs affär 1922 när hon köpte Castor, en isabellfärgad valack född 1919. Ekipaget skolades av överste Gustav Adolf Boltenstern.
   – Han var mycket kunnig och klok, och en av de första lärarna som tog sig an oss civila ryttare. Han sade en gång "ju mer man använder en häst desto bättre blir den". Allting gicks väldig noga igenom. Vi fick till och med läxor i teori. Han kunde till exempel under en lektion säga "rid in på volterna – gör halt! Vad menas med en helomvändning på bakdelen? Beskriv rörelsen och vilka fel som kan göras och varför". Sedan satt man där och mumlade svar så gott man kunde. Det var inte många som gav sådana lektioner. Fredrik Swartling kunde också – när han ville... Andra lärare stod bara och "vände elever" det vill säga volt tillbaka, vänd snett igenom och så vidare. Boltenstern var den störste pedagog jag ridit för och Wrangels handbok lite av en bibel, minns Linde.
   Castor kom att utvecklas till en verklig allroundhäst, och trots en del nycker och småproblem, blev Linde och Castor de bästa vänner med ett starkt och ömsesidigt förtroende. Castor gick jakter tävlade i terränghoppning, några gånger i dressyr men mest hoppning, mellan åren 1924 och 1933. På 38 starter från lätt till medelsvår klass tog de båda 18 pris varav 4 segrar!
   ­ – Vi tävlade också både i Wien, Aachen och Antwerpen där vi förresten blev fyra i en stor tävling med 200 deltagare. De var mycket naturhinder på den tiden.  Murar och gravar. Men Castor gillade gravar och femmetersgravar tog han enkelt. Även hinder på 1,50 klarade han, berättar Linde.
   Ella Winblad von Walter, som hade framgångar på galoppbanan Ulriksdal, lyckades nästan övertala Linde och Castor att ställa upp i en damlöpning 1933. Men efter två träningar där Castor slog Ellas Camilla som sedan vann, avstod hon.
   Hur kom det sig då att hon gav sig iväg på sina långritter?
   – Ja, den egentliga impulsen var nog när jag red över isen från Stafsund och kom upp på Björkö och Birka. Där har vi historia igen! När jag red där, och likaså på Adelsö och Munsö, kände jag en kollosal glädje och historiens vingfläkt. Så, varför inte rida rakt ut i stället för runt i trakten. Det har jag inte ångrat en dag sedan jag red rakt ut!
   Linde hade en ryttarkamrat som hade fått TBC och låg på Romanäs sanatorium vid Tranås. Dit gick första långritten, knappt 700 km t.o.r. våren 1926. Sedan var det klippt.
   Den 20 september 1926 gav de sig iväg till syster Thora i Paris. En nätt liten tripp på 1.600 km. I Paris red hon i Bois de Bologne och träffade flera intressanta personer. Hem kom hon inte förrän i maj 1927, och det blev ett ståtligt mottagande utanför Stockholms Stadion.
   På hösten 1928 lockade Italien och Rom. Överallt blev det ett stort mottagande med press, eskorterande ryttare, officerare och regementsstall. Linde och Castor hade blivit kändisar i Europa.
   – Gästfriheten och mottagandet var fantastiskt var vi än drog fram, och till och med i de flesta tullar var det lätt, säger Linde och utbrister lite senare.
   – Italien var ju bara det underbaraste som fanns! Alla vackra kyrkor, Florens, och konst överallt. Gud fader måste ha varit på ett underbart humör när han skapade Italien!
   De båda blev kvar över vintern, men det var nära att Linde fått återvända ensam. Castor drabbades av lunginflammation men klarade krisen. I mars var han så pass bra att han kunde börja trava hemåt via Wien och Prag.
   Hur klarade hon ekonomin år efter år? Snälla föräldrar? Icke.
   – Det gick cirka 3.000 kronor per år. Jag blev ju bjuden på en hel del, men det var andra priser på foder, mat och hotell då. Men ska jag vara riktigt ärlig så hade min farmor testamenterat en gård till mig och min syster. Kort efter upptäcktes en större fyndighet på gården som vi arrenderade ut. Så egentligen var det ett sandtag som gjorde att Castor och jag kunde rida runt och roa oss några år, avslöjar Linde, skrattar och tillägger.
   – Det var ju en väldig tur att man upptäckte fyndigheten. Den har jag fortfarande glädje av för övrigt.
   Väl hemma igen skrev hon ned sina upplevelser i den första boken, På långritt med Castor som kom ut på Hugo Geebers förlag 1929. Det skulle bli tre böcker till. Sveriges kungar för våra ungar, en historisk sagobok med egna förtjusande teckningar, utkom 1944. Memoarboken Ritt genom livet kom 1962, och i den senaste, Ett hästminne, som kom 1990, berättar hon om de flesta långritterna. Jag sa den senaste, för det finns planer på ännu en bok.
Men var hon aldrig rädd någon gång under de  många ritterna?
   – Näe, det fanns inget att vara rädd för och jag satte mig aldrig i sådana situationer. Men om man inte är rädd är man heller inte modig.
I ena sadelväskan fanns dock en kniv som kom till praktisk nytta någon gång, och en tårgaspistol som vid hemkomsten efter sista ritten visade sig helt oduglig. Mest nytta hade hon av kartorna och den lilla ficklampan.
   Men Italien lockade. Den här gången tillsammans med en väninna och per bil, men bara för att återkomma, sadla Castor, och ge sig ut på sin sjätte långritt. Europa runt genom tolv länder. Under den långturen blev hon god vän med en viss Giulio Borsarelli, som var italiensk officer och en av de ledande hoppryttarna i Europa med sin Crispa. Vänskapen konfirmerades med en silverstjärna på hennes rockuppslag.

Linde framför Castors sadel med all utrustning hon hade under distansritterna. I väskan runt halsen fanns kartorna och det viktigaste och i handen har hon den lilla ficklampa som hon hade mycket glädje av genom alla åren på hästryggen.
Minnesstenen över Castors alla ritter står på en grav, i den enkla och stilrena trädgården framför Lindös huvudbyggnader.

Dock ville ödet annorlunda. När hon till slut kom hem i juli 1932 efter 12.751 km tillsammans med Castor, träffade hon Hans von Rosen. Han var givetvis ryttare och hade varit med i laget som tog guld i fälttävlan på OS 1920. De gifte sig 1933 och Linde blev tillsammans med Castor grevinna på Lindö med anor från 1680. Hans drev den stora gården med tio arbetshästar och ett hundratal kor, och de båda döttrarna Margareta och Chatarina kompletterade senare familjen. På Lindö fylldes stallarna med ung- och tillridningshästar, men en särskild plats tog också den franska ponnyn Trac. Det skulle också komma två isabeller till – Castorskan och Gull-Putte. Castor njöt sitt "Otium cum dignitate" till han en januaridag 1947 somnade in efter ett kolikanfall 28 år gammal.
   – Det fanns en speciell vänskap mellan Castor och mig. Han var min enda långrittshäst förutom en liten tur med Castorskan till Närke efter kriget. Castors stora fördel var att han var olik alla andra hästar. Han var apart och han hade resning och flotthet. Hans isabellfärg gjorde nog väldigt mycket till att vi fick en sådan uppmärksamhet varhelst vi drog fram, berättar Linde och fortsätter.
   – En bra distanshäst är en härdig häst med ett stort steg, som du kan driva fram så att det blir ännu längre. Det är grunden hos distanshästen. Jag drev Castor ofta och han lade sig då till med en viss form av passgång. En slags småtrav med antingen fram- eller bakbenen. Dock inte taktning utan snarare ett slags skritt-trav. Det blev väldigt bekvämt att sitta på honom, man kunde läsa en bok, och han gjorde då milen på 70 minuter. Men kanske var just detta lite speciellt för just Castor.
Efter Hans bortgång 1952 stod hon ensam med en stor gård. För att klara detta inventerade hon alla de stora och små byggnader som fanns på gården. Med helt egna ritningar och idéer satte hon steg för steg igång med att bygga om, modernisera, inreda och restaurera alltifrån hönshus till små stugor som sedan hyrdes ut. Stallet och hästarna blev kvar, och det skötte hon själv.
   – När jag kom hit 1933 som nygift kom min mans hästskötare med hästarna sadlade och ryktade. När jag slutade med stallet och ridningen 1982 hade jag själv dragit dyngan två gånger om dagen.
   Ja, helt har hon inte slutat.
   – Jo, jag satt till häst för två år sedan! Det var en liten islandshäst som mitt barnbarn hade här. Allt gick bra, både trav och galopp, tills jag skulle sitta av. Då ville mitt ena ben inte vara med. Jag fick tvinga benet över så jag hasade i backen som en klump. Sedan tänkte jag att nu är det väl färdigridet, men om någon hjälpte mig upp och av skulle jag gärna hoppa upp till häst igen!
   – Men vad jag nu (alltså 1990) tycker är förskräckligt är att jag hört från sakligt håll att medelåldern på en svensk häst i dag är 6 år. Det är skrämmande! Mina tre isabeller Castor, Castorskan och Gull-Putte hade alla 23 år i medelålder.
   Som tävlingsarrangör var hon en av pionjärerna som drog igång ryttartävlingar i Sörmland. Till Lindöspelen kom många av 1950- och 1960-talets duktigaste ryttare för att tävla.
   – 1953 red jag med Castorskan en söt liten jakt med små hinder på Östermalma. Vi beslöt då att ha en lite ryttartävling på Lindö året därpå. Jag deltog då med Loveline xx, ett fullblod jag fått av Kar de Mumma (författaren och revykungen Erik Zetterström). Loveline var en rackarhäst som när han ville svängde sig över hinder hur bra som helst, men ibland ville han inte. Vi tränade först och sedan red vi. Det kom mycket folk och vi sålde massor av kaffebiljetter. 1955 gjorde vi om det hela men i större skala och i samarbete med Röda Korset som skulle få överskottet. Vi hade lyckats engagera Edwin Adolphson, var dotter var med och red, som konferencier.
   – Vi hade bara 14 deltagare, men det kom 3.000 personer och Röda korset fick 11.000 kronor. En bra slant på den tiden. Lindöspelen utvecklades och vi lyckades även locka hit Stockholmsryttare. Man till och med skrev till mig från slotten i Skåne för att höra hur det var upplagt. Då var jag lite mallig!
   – Men 1975 slutade jag. Då var det så stort, tre dagar och över 100 starter, att det inte blev hemtrevligt längre. Men andra har sedan tagit över efter mig, berättar Linde.
   Men hon är i högsta grad aktiv fortfarande på andra sätt, och håller både föredrag och skriver mycket brev.
   – Jag har faktiskt fortfarande kontakt med några av familjerna som jag träffade under långritterna. I Rom fick jag kontakt med en familj som hade anknytning till Axel von Fersen och baltiskt påbrå. Sonen i familjen var nio år då. Han blev sedan lärare i Rom och i USA. För några år sedan förmedlades en kontakt och hit till Lindö kom en 60 år gammal herre. Vi brevväxlar nu regelbundet.
   – Så då får Linde fräscha upp italienskan igen?
   – Nädå, han har lärt sig svenska flytande sedan han började umgås med mig!
   Under minnesstenen som Hans lät resa framför huvudbyggnaden, ligger hela Castor begravd. Här ligger också Tracs hjärta och en silverstjärna från en stupad officer och gentleman.







 

 Post festum 2014
 

Linde von Rosen avled 98 år gammal år 2000. Hon har skänkt, och delade själv ut sitt hederspris några gånger, till svensk distansritt.
   Castors pris är en ständigt vandrande silvertallrik och går till den häst som genomfört flest godkända kilometer under året.

Ella Winblad von Walter (1894-1989), Tant Ella eller Ponnymormor – kärt barn har många namn – var också en mycket känd ryttarinna och hästprofil i Stockholm under nästan hela 1900-talet. Hon hade framgångar på galoppbanan och engagerade sig tidigt för ponnyer och ponnysportens utveckling i Sverige. Hon drev under många år ponnyridskola på Valhallavägen intill Musikaliska Akademien och ridskolan flyttades till Ryttarstadion när den invigdes av Drottning Louise 1964. Jag körde själv flera flyttlass med grejor på en liten flakvagn med den mycket personliga och envisa shettisen Pete.

Gustaf Adolf Boltenstern, 1861-1935, tog silver i dressyr med Neptun på OS i Stockholm 1912.
   Sonen Gustav Adolf Boltenstern jr 1904-1995 var också en mycket skicklig, framgångsrik och välkänd dressyrryttare som deltog i fyra OS och tog brons med Trumf på OS 1948 i London. Han tog också två OS-guld med laget 1952 och 1956 ombord på Krest.

Reinhold Swartling grundade Stockholms Rid & Körinstitut 1905. Sonen Fredrik tog över 1919, och sonsonen Reinhold 1942. Fredrik Swartling d.ä. är farfar till syskonen Fredrik "Peje"och Gunilla Swartling, som är fjärde generationen som sedan 1985 driver Swartlings Ridskola vidare. Swartlings är Sveriges äldsta ridskola och har 2014 tagit över alla Ryttarstadions stallar i Stockholm.

Nils Dardel är mest känd för sin tavla och självporträttet Den döende Dandyn. Hans målning Vattenfallet från 1921 såldes på Bukowskis för över 24 miljoner kronor.

Giulio Borsarelli vann Grosse Preis von Aachen med Crispa 1931.