Vad är distansritt och hur går det till?

 

Copyright – Text – Foto 2015
Ulf Lonäs

Distansritt är en av de officiella tävlingsgrenarna i svensk ridsport med Svenska Ridsportförbundet, SvRf, som huvudman. Internationellt är distansritt den näst största tävlingsgrenen i världen under det internationella ridsportförbundet FEI, Fédération Equestre Internationale som hade 132 medlemsnationer 2014.
   I Sverige har distansritt i sin nuvarande form funnits sedan 1977 då Karolineritten utanför Skara började med årliga tävlingar, men är fortfarande en av de mindre tävlingsgrenarna bakom hoppning, dressyr och fälttävlan. I distansritt tävlar både ponnyer och stora hästar, alla hästraser samt kvinnor och män mot varandra i alla klasser. Vanligast är att man tävlar individuellt men lagtävlingar förekommer och alltid under VM, EM och SM.


Vad är distansritt?
 


Distansritt brukar kallas ridsportens maraton och är en krävande och utmanade tävling för att testa uthållighet, horsemanship, snabbhet, styrka och taktik från start till mål hos ekipaget. Det gäller att vara snabbast på två eller upp till sex sträckor beroende på klassens distans. Men egentligen handlar distansritt mycket om att kunna vinna ett lopp genom att rida så smart, sakta och kraftbesparande som möjligt.

I distansritt tävlar man också mot banan, varierande terräng och underlag och tävlingsdagens unika förutsättningar. Det gäller att känna både sin egen häst och motståndarnas ryttare och hästar så väl att man kan anpassa sitt lopp efter banan och underlaget på ett smart taktiskt sätt. Att hela tiden kunna lyssna på sin egen häst och ha koll på de andra är också mycket viktigt i distansritt, men framförallt vara rätt förberedd och både ha en plan A och en plan B för tävlingen.
   Distansritt är inte en orienteringstävling, utan hela banan ska vara väl utmärkt med snitslar, pilar och/eller skyltar samt kilometerskyltar. I Sverige används också kalkstreck tvärs över vägen för att markera vilken väg som inte ska användas i korsningar och där det finns flera vägval.
   I nationell distansritt i Sverige tävlar man på distanser mellan 50 och 160 kilometer på en dag, och 160 km är också den internationella elitdistansen för VM, EM och SM. Man får alltså arrangera en tävling i distansritt på t.ex. distanserna 63, 111 eller 136 km. Av någon anledning har det i Sverige blivit så att distansritter på 50, 80, 120 och 160 km varit de klart vanligaste genom åren, men 90, 100 och 140 km har också förekommit. 
   På 160 km kan ett tävlingslopp ofta starta 05.00 på morgonen och sista ekipage in till slutbesiktning efter målgång kommer in någon gång mellan klockan 19 och 23. En tävling över 160 km tar alltid minst 3 dagar. En resdag med besiktning dagen före loppet samt tävlingsdagen. Reglerna säger också att hästen ska vara under uppsikt natten efter loppet och den får, av djurskyddsskäl, inte åka hem förrän den godkänts av en veterinär morgonen efter.
 
















I vetgate är det viktigt att alla hinknisar vet vad som ska göras så snabbt som möjligt för att tjäna tid tills klockan stoppas.

Det som är lite unikt med distansritt är att alla ekipage får ha en eller internationellt högst fem medhjälpare med sig som ett serviceteam under hela tävlingen. Även ute på banan under loppet enligt speciella regler om hjälp och tävlingsarrangörens regler om serviceplatser.
   Groom eller oftast hinknisse/hinknissa brukar medhjälparna kallas på distansrittssvenska. Hinknissar är oumbärliga för alla distansryttare och är ibland svåra att hitta eftersom kraven är flera.
   En ensam hinknisse måste ha körkort och helst typ BE, kunna läsa och tyda kartor, och hitta till olika serviceställen på stora och pyttesmå vägar man aldrig varit på. Utan GPS och utan att köra i diket. Klara att bära 20 till 80 liter vatten under dagen och tåla om en stressad, trött och nervig ryttare skäller och skriker på hinknissen ibland. Kunna stötta upp med baktider och ha björnkoll på konkurrentekipage, täcken, mat, klocka och tempon. Ha lite grundläggande hästvana och magkänsla för vad som ska/måste göras på sekundsnabba servicestopp, och det kräver lite träning på hemmaplan.
   Hinknissen måste också kunna langa kylvattenflaskor som direkt hälls över hästens hals för att få ned pulsen, langa dricka eller kanske en banan till ryttaren och samtidigt se att en hästsko sitter på sniskan. Förlåt, jag glömde att säga medan hästen och ryttaren kan trava eller smågaloppera bredvid...
   Djurskyddet i distansritt är väl tillgodosett och det är inte säkert att först i mål vinner. Hästen måste godkänt klara alla de veterinärkontroller, som finns före, och mellan varje delsträcka utmed banan, samt en slutbesiktning efter målgång, för att loppet ska räknas som genomfört och godkänt med möjlighet till placering. Av den anledningen har det hänt flera gånger genom

Sid 1

Grusvägar, skogsstigar, gräs och öppna fält, asfalt, vatten, sten och berg. Alla underlag är tillåtna i distansritt och att behärska banans underlag är en del av tävlingen i distansritt.

 Man kan även tävla distansritt under flera dagar med lite kortare distanser varje dag. Vi har haft flerdagarstävlingar i Sverige på Vasaritten i Dalarna, men inte någon under 2000-talet. Däremot förekommer dessa ibland nere i Europa. East European Ride i Slovakien och oftast på hösten över 3 x 80 km, alltså totalt 240 km och med s.k. jaktstart dag 2 och 3, har haft flera startande svenska ekipage som även placerat sig.

Att hästen mår bra är det viktigaste i distansritt och därför sker veterinärbesiktning av alla hästar både före, under och efter ett lopp i distansritt. Alla moment i en besiktning noteras i ett veterinärkort. Veterinärens beslut om hästen får starta, fortsätta eller är utesluten går inte att överklaga.

åren både i Sverige och internationellt att till exempel tvåan eller trean i mål vinner loppet trots längre tid. De vanligaste orsakerna har då varit att veterinärerna haft anmärkning på rörelser, pulsvärdet eller metaboliken (ämnesomsättningen) på hästen som varit före i mål.
  I veterinärgrindarna, eller vetgates (vg) som det heter internationellt och som ofta används också i Sverige, kan man tjäna in viktig tid genom att vara snabb från ankomsttiden in till vetgate där klockan stoppas. Det viktigaste är att hästen snabbt kommer ned i ett pulsvärde som vanligen kan vara högst 60 eller 64 slag/minut beroende på klassens längd. De allra bästa elitekipagen brukar kunna klara det på mellan 40 till 120 sekunder.
   Efter varje vetgate följer alltid en obligatorisk vilotid innan nästa delsträcka. Vilotiden kan variera mellan vanligen 20 till 50 minuter beroende på tävling, distans och yttre förhållanden.
   Ett bra sätt att få veta mer om en viss tävlingsgren är att läsa på och kunna de tävlingsreglementen som finns. Ska man deltaga eller tävla i distansritt är man skyldig att kunna de två  reglementen som berör distansritt. I svensk ridsport finns det ett gemensamt reglemente som gäller för alla grenar och ett grenspecifikt som gäller för en viss tävlingsgren tillsammans med det gemensamma.
   Det är bra om man också läst igenom de två internationella reglementen på engelska som FEI ger ut för internationella tävlingar i distansritt, och som man måste kunna om man ska tävla internationella klasser i Sverige eller utomlands. Det finns viktiga skillnader nationellt/internationellt. De internationella reglerna gäller alltså för distansrittstävlingar i Sverige och de internationella klasser som betecknas med det franska prefixet CEI, Concours Endurance Internationale. (Det franska språkbruket lever i vissa fall kvar inom ridsporten även om engelskan numera dominerar.)
 

Dessa reglementen finns
att ladda hem gratis från nätet.

http://www3.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/

http://www.fei.org/fei/regulations/endurance

samt General Regulations 

https://fei.org/fei/regulations/general-rules

Exempel på banmarkering "rakt fram" där flera olika banor passerar en viss punkt.

Regler kan ändras då och då, och vill du veta vilka exakta och fullständiga regler som gäller måste du läsa på i reglerna och ha koll på färska ändringar. I Sverige gäller omarbetade och uppdaterade reglementen för alla grenar 1/1 2015. Internationellt kom nya reglementen den 1 januari 2016.
   Nästan alla hästraser kan vara med. Fullblodsaraben, angloaraben och olika korsningar samt blodslinjer (t.ex. ryskt, polskt, engelskt eller crabbet), har länge varit och är klart dominerande och mest framgångsrika ras i både svensk och internationell distansritt.








Sid 2

En bra och snabb hinknisse är guld värd för alla distansyttare när kylvatten langas i galopp.

  Men det finns flera exempel på att andra hästraser, som lippizaner, varmblodig travare, morgan, selle français, fullblod, svenskt halvblod och korsningar med dessa eller arabhästar, också haft framgångar i distansritt. Några distansryttare har haft en speciell svensk korsning som kallats trarab, dvs en korsning mellan en arabhäst och varmblodig travare.
   Det har även funnits ganska framgångsrika D-ponnyer av olika ponnyraser och/eller korsningar med dessa i svensk distansritt. Det finns också små rasrena araber som är inmätta och registrerade som ponnyer som tävlar distansritt.

Så här kan en ryttarrappport i distansritt se ut på en skärm under tävlingen. (Klicka på bilden för större bild.)

Ett exempel på en lite udda ras och samtidigt ett hästöde som slutade lyckligt, var nordsvenske travaren Sven. Han hade över 2.500 genomförda tävlingskilometer när han pensionerades 2008, och hängde ofta med arabhästarna till och med på 120 km.
   Shettisen Bran var 2011 godkänd på 80 km med ett snitttempo på 11,5 km/tim. Även ett russ har tävlat distansritt framgångsrikt. Det 126 cm höga russet Mandelas Brisels var på lag-SM 80 km år 2000 med i Dalarnas lag med, några år senare, landslagsryttaren Annelie Eriksson ombord. De båda kom på en 18:e plats av 36 godkända i mål på 15,65 km/tim och blev bästa ekipage i sitt lag!


Svenska distansrittsekipage har genom åren haft inter-nationella framgångar på mästerskap och stora tävlingar i Europa. EM-silver både individuellt och i lag 1993. VM-brons med laget år 2000 och på EM 160 km en tiondeplats  2011 och en åttondeplats 2015 är de bästa framgångarna. Lagbrons på EM 2017 i Bryssel och Elopolda och Sara Henriksson var nr 10 i mål! 
 

Dopning


I all sport och idrott är tyvärr dopning, fusk och regelbrott ett problem, och distansritt är inget undantag. I Skandinavien var det några hästar som fastnade i dopningskontrollen under NM 1999 och i Sverige var det en svensk häst på en internationell tävling 2005. Den gången handlade det om en otillåten smärtstillande salva.
   Majoriteten av de senaste årens dopingfall och regelbrott har dock kunnat relateras till FEI:s grupp VII som omfattar länderna i Mellanöstern och Gulfstaterna t.ex. UAE. Nästan alltid handlar det då om distansritt. För 2012 var det 11 fall av totalt 17 dopningsdomar från alla grenar. För 2013 var det 7 av 11 fall. I januari 2015 är det ett fall som kan relateras till grupp VII. Domen blev 6 månaders avstängning och 1.750 CHF (cirka 15.800 kronor/februari 2015) i böter och avgift till FEI.
   I Sverige tas regelbundet dopningsprov på hästar i distansritt under flera tävlingar i distansritt varje år. Ett dopningsprov består av urin och/eller blod.
   Reglerna för dopning gäller dygnet runt och både för träning och tävling. Det är också oväsentligt hur stor mängd av ett otillåtet ämne som finns i dopingsprovet utan det räcker med att själva förekomsten kan påvisas.

Sid 3

Lite fakta om distansritt


Internationellt anses Frankrike sedan länge vara världsledande i distansritt med cirka 14.000 distansryttare. Andra stora nationer i Europa är Spanien, Italien och Tyskland. Några av de forna östländernas nationer som Estland, Slovakien, Tjeckien samt Ungern satsar också på distansritt.
  Under WEG (VM) 2014 i Frankrike deltog 173 ekipage från 49 nationer och för första gången distansrittsekipage från Kina, Hongkong och Japan.
   I Skandinavien var det Sverige som var största nation 2014. Det var totalt 337 ryttare och 390 hästar som genomförde 1.045 godkända lopp över sammanlagt 67.001 km år 2014. Norge och Danmark är nästan lika stora nationer i distansritt som Sverige, medan Finland bara haft ett fåtal tävlingar och satsande distansrittsekipage varje år under 2000-talet.
   Det var 53 nationer runtom i världen som arrangerade tävlingar i distansritt 2015. Utanför EU är USA, Canada, Australien, Nya Zeeland och flera nationer i Sydamerika stora när det gäller distansritt. Några länder i Mellanöstern som t.ex. Qatar och Bahrain satsar också på distansritt, men en klart ledande position har Förenade Arabemiraten, UAE, där bland annat medlemmar från den i Dubai styrande familjen Al Maktoum tagit flera VM-guld de senaste åren. Kronprinsen H E Sheik Hamdan bin Mohamed al Maktoum blev världsmästare 2014 med Yamamah. I UAE har man också satsat mycket pengar i en stor permanent exklusiv tävlingsanläggning och banor i öknen, Al Wathba, specialdesignad för distansritt. UAE (familjen al Maktoum) har också en stor träningsanläggning med både galopp-och distansrittshästar i Storbritannien och har de senaste åren varit stora sponsorer genom statliga och privata bolag på flera stora tävlingar runtom i världen på gott och ont. UAE har under flera år varit den ekonomiska motorn i internationell distansritt.
   En genomgående trend under alla år i både svensk och internationell distansritt är att det sällan förekommer prispengar. Och när det förekommer handlar det ofta om att man kan få tillbaka motsvarande startavgiften om man vinner eller är tvåa.
   Några undantag finns det t.ex. några tävlingar i Mellanöstern som också kan ha en bil som förstapris. Guldet i distansritt på WEG 2014 var värt 4.125 euro. Som jämförelse var guldet i reining värt 6.247€, i dressyrküren 27,000€ och hoppguldet var värt 15.000€.  
   Tredagarstävlingen East European Endurance Ride i Slovakien 2012 (3 x 80 km genom Slovakien, Ungern och Österrike ) hade den gången en prissumma på 105.000€ med 35.000€ till segraren, men då var startavgiften 1.100€
   Distansryttarnas valspråk är "Att genomföra är att vinna" (To finish is to win) och det finns ett pris som alla distansryttare tycker är det mest värdefulla att få. Det är att en häst, när det gäller de längsta distanserna, får veterinärernas pris Best Condition, BC. Veterinärerna bedömer och sätter poäng enligt en internationell mall i en särskild besiktning på de två, tre kanske fyra främst placerade hästarna i mål. Ibland avgörs BC morgonen efter målgång.
   I Sverige brukar Best Condition också delas ut av en av veterinärerna, och det kan vara allt från en säck morötter, presentkort, ett täcke och till och med en liten slant från en snäll sponsor. Utomlands har det på större tävlingar och mästerskap förekommit att Best Condition varit värt upp till cirka 50.000 kronor.
 

Det finns tre av Ridportförbundet sanktionerade och
officiella informationssajter på webben:


http://www3.ridsport.se/Tavling/Distansritt/
http://www.facebook.com/SvenskaRidsportforbundetsDistanskommitte?fref=ts
http://www.distansridning.se/Default.aspx
 

 

Så här tävlar man
i distansritt




Lisa red lektion en gång i veckan under åtta år hemma på ridskolan. Det blev någon klubbtävling med lektionshästarna i hoppning på 90  cm, men efter gymnasiet gjorde hon ett uppehåll för att plugga på annan ort. Slumpen gjorde att hon blev medryttare på en 5-årig unghäst. En korsning mellan svenskt halvblod och fullblod.   
   När hästen var sex år ville ägaren sälja, men Lisa gillade valacken och de båda trivdes med att oftast rida långa turer i skog och mark och Lisa hade inga tävlingsambitioner.

Det blev så att Lisa köpte Ville, och första sommaren med egen häst drog Lisa och en stallkompis iväg på en långritt till en hästkompis över en weekend. Långritten, det blev över 14 mil innan de var hemma igen, var så rolig att Lisa fick för sig att hon ville prova att tävla i distansritt. Men det var en hel del som måste fixas först.
   Genom att kolla runt några timmar på nätet fick hon kontakt med den grenledare i distansritt som fanns närmast stallet och där hon bodde. Hon fick också reda på att det fanns flera ridklubbar från Skåne till Jämtland som var medlemmar i Ridsportförbundet och som hade specialiserat sig på och även arrangerade tävlingar i distansritt. Hon bestämde sig för att bli medlem i en av dessa trots att deras årliga tävling låg över 11 mil bort. Mest för att klubben snart skulle ha kurs en dag för att ta Grönt kort som Lisa saknade, och för att klubben anordnade träningsritter.

Sid 4

Det första Lisa nu gjorde var att ringa sin veterinär och se till att vaccinationerna var i ordning och att hon fick ett skriftligt intyg på detta och att det skrevs in i hästpasset. Den processen med två vaccinationer tog sju veckor innan det var klart. Ville blev också chipsmärkt under manen.
   På Ridsportförbundets hemsida under tävling och sedan distansritt beställde hon en tävlingsbok, eller Gula Boken som den mest kallas. Den är obligatorisk för alla hästar som ska starta i någon klass (både Clear Round och tävlingsklass) och följer alltid hästen. Hon lade också upp ett konto i TDB, Tävlingsdatabasen, hos Ridsportförbundet för att kunna anmäla och hantera licenser och avgifter.






Kontroll av hästens ID-märkning med chips att numret stämmer med hästens dokument.

Men hon väntade med att lösa licens för sig och hästen eftersom det snart var ett nytt år. Om hästen och ryttaren inte har en årlig och betald licens så finns det en spärr i TDB som gör att man inte kan anmäla till en tävling. Som ryttare kan man lösa en billigare ryttarlicens som bara gäller för en speciell tävlingsdag.
   Lisa red Ville som vanligt fem dagar i veckan med två vilodagar då han bara fick gå och skrota i hagen. I samband med kursen för grönt kort fick hon möjlighet att träffa några distansryttare som tävlat några år.
 

I distansritt måste man kunna bemästra alla underlag i terrängen.

Nu visste hon att nästan alla hästar som är friska och har en bra grundkondition klarar att prova på en Clear round på 40 eller 50 km utan någon speciell träning. Man kunde också börja med en Prova-på-klass som brukar vara 20 till 40 km, men det tyckte Lisa verkade onödigt.
   För att kunna tävla i distansritt i Sverige så måste ryttaren först ha ridit två stycken distansritter i Clear Round på 40 till 50 km på idealtid, dvs klara en minitid och en maxtid och hästen måste då vara minst 5 år. Då har man klarat av nivå 1 och är klar för tävlingsstart på 50 km på nivå 2. Det finns 5 olika nivåer. När man klarat nivå 5 som är 140 till 160 km så får man som ryttare anmäla och starta på alla nivåer i Sverige. Även hästen måste kvala in i 5 nivåer. (Se vidare moment 629 i svenska reglementet för distansritt.)
   Lisa ändrade träningen av Ville lite och själv försökte hon hinna med att jogga några kilometer i varje fall någon gång i veckan. En dag i veckan fick Ville ett lite längre pass – cirka 90 till 110 minuter i stället för en dryg timme, och någon dag i veckan blev det också lite skarpare och längre trav och ett galoppass på 30 till 40 minuter.
   Hon lånade en hästtrailer för att träna lastträning och körde också några mil en dag för att se att Ville, som inte hade någon resvana, kunde uppföra sig. Det kunde han, men bara med hjälp av mycket beröm och massor av godis i början...

Ryttaren bestämmer när man vill gå in till vetgate och då registreras tiden och hästens nummer via en kabel i backen.


En av de första dagarna i mars året därpå åkte de båda iväg på sin första träningsritt, och en kompis åkte med som "hinknisse". Ville hade mycket att titta på under träningsritten som blev en nyttig lektion för de båda. Han fick också träna på en fejkad veterinärbesiktning och inpulsning med ett kallt stetoskop. När Lisa kom till stallet nästa morgon låg han ned i boxen och det brukade han aldrig göra, men när hon släppte honom i hagen var han som vanligt igen.
   Ville och Lisa var nu anmälda till sin första Clear Round.
När de kom fram till tävlingsplatsen gick Lisa direkt till sekretariatet och lämnade kopian på vaccinationsintyget, gula boken och hästpasset. Hon fick ett kuvert med karta, program och nummerlappar som hon stoppade i den nyinköpta nummerlappsvästen. Sedan lastade hon av Ville och gjorde honom i ordning för förbesiktningen hos veterinärerna.
När han var godkänd fick Ville sitt startnummer stort skrivet på båda sidor av rumpan med en speciell penna för märkning av djur, och eftersom det handlade om distansritt så räknades nu Ville som startande i loppet.
   Under den obligatoriska avsuttna genomgången en kvart senare fick Lisa bl.a. veta de obligatoriska vilotiderna i vetgates under dagen, fick en kort kartgenomgång av banan och veta några ställen hon måste se upp med. Bland annat en hårt trafikerad vägövergång.
   Starten gick och Ville och Lisa fick tre helt nya kompisar runt sig, och det tog en stund innan hästarna lugnat sig lite. Ville protesterade en del när han inte fick gå så fort han ville. Lisa försökte hålla fokus på snitslar och skyltar och inte svänga in på vägar med ett kalkstreck som spärr tvärs över. Hon kollade GPS-klockan hon fått i julklapp av sina föräldrar och såg att de första 15 kilometerna hade gått alldeles för fort för att klara minitiden. Så såg hon skylten med "2 km till vetgate" och försökte få Ville att skritta men det gick inte förrän de andra hästarna också skrittade. I en clear round får man inte stanna och därmed korrigera tiden under loppet om avståndet till mållinjen är kortare än 2 km.
   Chippet som Ville hade fått fastsatt i käkremmen på huvudlaget registrerade ankomsttiden. Nu hade de exakt 20 minuter på sig att komma ned i godkänd puls för 50 km som är 60 slag/minut. Lisa vågade inte gå in förrän hon räknat 54 slag på en minut i det lånade stetoskopet, och det tog nästan 9 minuter. Om pulsen är för hög när man går in till vetgate under loppet, där klockan för ekipagets ridtid stoppas, får man en chans till men fortfarande inom 20 minuter från ankomsttiden.  
   När pulsen var godkänd kollade en veterinär hur Ville mådde. Med ett nyp i halsen för att se om Ville var uttorkad och han

Sid 5

På väg ut från vetgate på nästa sträcka. Man har 15 minuter på sig att passera startern när handen eller flaggan fälls eller startern säger rid.

frågade om Ville hade druckit ordentligt, hur slemhinnorna i munnen såg ut, hur magen lät, om han verkade trött eller hade ont i ryggen. En funktionär skrev upp det veterinären sa i ett veterinärkort som Lisa kunde få se efter tävlingen. Till sist fick Ville springa fram och tillbaka på ett cirka 40 meter långt rakt spår så att veterinären kunde se om han var halt eller hade orena rörelser. Allt gick bra, och Ville och Lisa hade nu knappt 20 minuter på sig att varva ned och äta lite, av de 30 minuter som var obligatorisk vila och som började räknas när de gick in till vetgate. De två hästar som inte klarade besiktningen uteslöts direkt och fick inte fortsätta.
   Ville blev ompysslad och fick dubbla täcken över ryggen för att hålla kvar den värme han arbetat upp i musklerna. Han fick en ny torr vojlock, strykkapporna gjordes rena, benen tvättades av för att undvika grusskav, och alla fyra skorna kollades noga. Allt medan Ville försökte hinna med att ta en tugga av alla godsaker i foderhinken, men med nästan inget kraftfoder, och samtidigt ha koll på vad som hände i vilområdet.
   Lisa låg långt före tidschemat och måste ta det lugnt på den andra sträckan. Hon ville helst vara ensam på banan och visste att hon hade exakt 15 minuter på sig från den starttid hon fått i vetgate, för att passera startlinjen utan att bli diskad. Hon hade fått starttiden 14.10 men väntade sju minuter så att hästarna före hann försvinna. Nu var det Lisa och inte Ville som bestämde gångart och tempo. Man måste komma ihåg att i distansritt så handlar de första tävlingsåren främst om utbildning och inte tävling.
   Den andra sträckan var bara 19 km lång och Ville var betydligt lugnare utom när de blev omridna av några ekipage i tävlingsklasserna som galopperade förbi på grusvägen där Ville skrittade en bit. Då ville han hänga på och Lisa höll på att missa den gula skylten med pil till höger där banan delade sig mellan de olika klasserna. Efter cirka 7 km mötte hennes hinknisse upp i skogen och både Ville och Lisa fick dricka lite. Lisa hällde också en liter vatten över Villes hals ur en petflaska för att kyla och påverka att pulsen sjönk lite, och så fick Ville en morot.
   Just att få hästarna att dricka (och även kissa på "fel underlag" läs asfalt) längs banan kan vara svårt att lära in och ta tid, men är mycket viktigt för att lyckas speciellt på längre distansritter och vid varmt väder. Därför är det bra om man tränar på det också hemma genom att köra ut hinkar med vatten på några ställen på sin träningsslinga.
   Lisa passerade skylten med 5 km kvar och tittade på sin GPS. Den minitid och maxtid man bestämt för den här banan var 3 timmar respektive 5 timmar, och de hade nu ridit 45 km i ett snitttempo på cirka 12 km/tim och låg bra till för att klara tidskraven.

På de flesta distansritter används numera chips för att registrera tiderna.

När Ville och Lisa travade över mållinjen stoppades tiden och de hade 20 minuter på sig att bli godkända i slutbesiktningen. Men alla distansryttare vill gå in till besiktning så fort som pulsen verkar okey. Hästarna får heller inte något att äta eller dricka för att inte riskera att pulsen påverkas uppåt.
   Normalt i vetgate, både under loppet och i slutbesiktningen, rör man också på hästarna i skritt (avsuttet) och lägger på täcke över ländryggen och bakdelen även om det är sommarvarmt. Man kyler bara på halsen för att undvika att bli

Arrangören kan förbjuda hinknissar på vissa sträckor men då brukar man ordna med vattenställen för hästarna.

uteslutna för att hästen stelnat till lite och kanske markerar lätt för hälta. Ville stannande på en liten gräsplätt och kissade och Lisa berömde honom direkt. Hon visste att en kissnödig häst kan ha problem med att få ned pulsen i vetgate, och i slutbesiktningen där till skillnad mot besiktningar under loppet hästen bara får en chans att klara pulsgränsen.
   När pulsen var nere i 50 slag/minut gick Lisa in till slutbesiktning och då hade det gått nästan 10 minuter från målgång. I slutbesiktningen ska också begreppet

Både ryttaren och hinknissen får visa hästen vid veterinärbesiktningarna.


"fit to continue", det vill säga hästen ska bedömas vara i ett sådant tävlingsbart skick att den skulle kunna gå en sträcka till, vara uppfyllt. Ville var trött och protesterade lite när veterinären började känna och klämma på honom för tredje gången samma dag. Han hade heller ingen lust att trava upp. Det tog nästan 20 meter innan Lisa lyckades övertala honom att springa en sista gång. Men veterinären var nöjd, och lyfte på kepsen som tecken på att Ville var godkänd, och han fick ett diplom och sin första rosett!


Distansryttarnas valspråk är

"Att genomföra 
är att vinna"
 

Sid 6