huvud


Distansrittens historia
Del 3 
1986-1989


Sammanställd 2019-2020
av Ulf Lonäs


 

Senast uppdaterad: 2020-07-07

Klicka på bilder för större bild.

 

Distansrittens historia läses bäst på dator eller platta


 

Det var under den andra halvan av 1980-talet som svensk distansritt på allvar startade processen mot en långsiktig och stabil etablering efter nystarten 1977. Man hade ju fått inte bara ett, utan flera stora mål att satsa och se fram emot. 
 

Det allra första Svenska Mästerskapet och det första
världsmästerskapet i distansritt som genomfördes 1986.
 

Beslutet 1985 om att 1990 anordna det första gemensamma
världsmästerskapen i alla internationella ridsportgrenar,
World Equestrian Games, WEG, i Stockholm. 


Europamästerskapen i distansritt hade skapats 1984 och 1985
och fastställdes till vartannat år med svensk debut 1987.

 
Det var också under den här perioden som några av de distansryttare som skulle bli både välkända och meriterade i Sverige startade, eller hade startat, sin tävlingskarriär och ett långt engagemang i distansritt. Några av dem är 2019 fortfarande aktiva på olika sätt i svensk distansritt.
 
Distansrittens historia handlar om vad som hände i svensk och internationell distansritt under en viss period. Från och med del tre ligger tyngdpunkten på Sverige och svenska distansryttares och hästars prestationer. 
 
Från ett urval av tävlingar i distansritt som jag i de flesta fall följt på plats genom åren, plus några händelser samt enstaka intervjuer i efterhand, handlar de tävlingsreferat jag redovisar om ett sammandrag. Det som gjort det svårare har varit att många startlistor, program och resultatlistor inte funnits sparade och/eller inte arkiverats av mig eller inte varit tillgängliga på internet. Huvudkälla för minnet har därför varit bilder och manus från de tävlingsreferat jag skrivit för tidningen Ridsport genom åren. Utan det stödet hade det ideella projektet Distansrittens historia från 1986 och framåt inte varit möjligt att genomföra på ett bra sätt. 
 
Men det är viktigt att komma ihåg, att det är alla tävlingsarrangörer, funktionärer, markägare, hästar och satsande ryttare genom åren som från år 1977 återskapat och möjliggjort framgångarna för svensk distansritt i över 40 år. Distansrittens historia är en erkänsla till dem.
 
Under perioden 1986-1989 gjordes många bra saker i svensk distansritt, men Sverige låg redan från start en bit efter Europa och USA. Två av flera viktiga pusselbitar för en framgångsrik etablering var både det första nationella reglementet i distansritt 1986 och att Sverige blivit fullvärdiga medlemmar i ELDRIC 1985. Distansryttaren, arabhästuppfödaren och lantbrukaren Louise Hermelin hade utsetts till den första riksgrenledaren i svensk distansritt, och hon och några till insåg att det behövdes mycket information och utbildning för distansritten.

Nya tävlingar i distansritt som Roslagsritten, Göingeritten och Simlångsritten, etablerade sig på tävlingskartan och flera nya ekipage hittade till distansritten. Några fastnade och fortsatte flera år, andra försvann tidigt, men det viktigaste var att det under 1900-talets sista decennium byggdes upp en allt större och nödvändig grund som bas inför svensk distansritts framtida utveckling.

 


Så byggdes distansritten i Sverige
 



Sammanhållningen bland distansryttarna blev tidigt ett unikt kännetecken för svensk distansritt. Ett bra exempel på detta såg jag på SM 1989 på Göingerittens 100 km. Annika Olsson (nr 17) med Sheesmira i ena handen kyler Ann-Louise Barnegårds Janitschar på halsen med sin vattenflaska hon fått under hinknissestoppet. Foto: Ulf Lonäs. 

För att kunna etablera en tävlingsgren på ett bra sätt krävs det officiella och gemensamma regler. De första åren efter återstarten i Sverige 1977 var det upp till varje arrangör att skapa dessa. Lite hjälp fick man 1979 när ELDRIC (European Long Distance Rides Conference) bildades av sju nationer i Europa. ELDRIC skapade snabbt enkla regler för hur man ansåg att distansritter skulle genomföras och regler för sin tävling ELDRIC Trophy. Men det skulle dröja nio år innan Svenska Ridsportens Centralförbund, SRC, som 1993 skulle bli Svenska Ridsportförbundet efter en sammanslagning av svensk ridsports alla olika organisationer, fastställde de första svenska nationella reglerna för distansritt 1986. 
 
Det internationella ridsportförbundet, FEI, hade i december 1983 fastställt de första internationella regelverket i distansritt, som gäller i alla länder när man arrangerar internationella klasser i distansritt. Det svenska reglementet byggde till stor del på det internationella, men det finns 2019 fortfarande skillnader mellan regelverken. Om en distansryttare ville satsa på att tävla både nationellt och internationellt i Sverige och utomlands så måste man ha läst och kunna de senaste nationella och internationella reglementen som finns på webben hos Ridsportförbundet och FEI. Dessutom de gemensamma reglementen (TR 1 och FEI General Regulations) som gäller för alla ridsportens grenar.
 
Sammanhållningen bland distansryttarna blev tidigt ett unikt kännetecken för svensk distansritt. I flera fall även vid tävling utomlands och internationellt mellan olika nationer. Man var och är konkurrenter på tävlingsbanan, men jag har många gånger hört eller sett hur man ändå ställde upp på varandra när något hände eller någon behövde hjälp under en tävling. (I del 4 och 6 ska jag berätta om vad som hände på WEG 1990 och på EM 1993.) Dessutom skapades både nationella och internationella kontakter under tävlingarna som var positiva för ryttarna och distansrittens utveckling. Det har inte varit ovanligt att en distansryttare med flera hästar, förutom närstående och eventuella medryttare, också tagit hjälp av andra distansryttare när man ville starta två hästar på samma tävling. Det har till och med hänt att en hjälpjockey varit sekunder från att slå ägaren till båda hästarna i ett guldupplopp på SM!
 
Distansryttarna delade tidigt med sig av sin kunskap, egna erfarenheter och tips om distansritt. Ibland sporrade man varandra med gemensamma träningsrundor. System med medryttare som också kunde få tävla i distansritt byggdes upp i några fall och stall. Att diskutera distansritt och dela med sig av sina erfarenheter blev en tradition som senare skulle fortsätta även på sociala medier. Först ut var den stora hästsajten Bukefalos.com som startades av Gunnar Eriksson i maj 1996 och under flera år fanns en egen sida om distansritt där man kunde ställa frågor och diskutera. Dock minskade aktiviteten på Bukefalos/distansritt ganska snabbt och kraftigt när facebook startade i februari 2004 och speciellt när olika grupper med inriktning mot distansritt började skapas på facebook.

   sid 1
 

Gruppen  "Vi som är intresserade av distansritt", som 2013 skapades av distansryttaren Josefin Blom Lugn, har blivit den största 2019 med över 2.300 medlemmar i både Sverige, Norge och Danmark och även med svensktalande medlemmar i Europa och USA.

Behovet av utbildning för distansryttarna var stort. Louise Hermelin drog igång det första årliga heldagsdistanssymposiet 1986. De första åren i Uppsala och alltid med mycket kvalificerade föreläsare. Efter millenniumskiftet lever det vidare i början av året som den årliga Distansgalan med både föredrag, info och en gemensam galamiddag med olika prisutdelningar och priser för genomförda totala och jämna tusen kilometer till både hästar och ryttare räknat från första tävlingsåret.
 
Tillsammans med Lena Linnaeus skapade Louise Hermelin 1988 en betydelsefull och viktig informationsbok i distansritt på 96 sidor. En utökad upplaga till 144 sidor kom året efter. I boken berättade flera svenska och även utländska distansryttare om sina hästar och delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter om träning och att tävla distansritt. Boken kostade 60 kronor och behållningen gick till att hjälpa svenska distansrittsekipage att kunna tävla utomlands. Distansritten hade 1988 cirka 45.000 kronor i anslag från SRC. Detta skulle räcka till att etablera en ny ridsportgren i Sverige både nationellt och internationellt, starta upp svenska mästerskap, och för att skapa lag till både EM, VM och WEG 1990 i Stockholm. Landslagsryttarna fick satsa en stor del egna pengar för att kunna starta på EM och VM, och så är det tyvärr fortfarande 2019 i svensk distansritt när detta skrivs.
 
Halvblod men även fullblod hade en ganska stark ställning i startlistorna under 1980-talet, men framförallt fullblodsaraber hade ökat starkt och arabhästblodet skulle mycket snabbt bli dominant. Svensk distansritt har alltid tillåtit alla raser, och även ponnyer (max 149 cm i mankhöjd), att tävla i samma klass. I SM-klassen 1988 fanns det nio araber, åtta halvblod samt andra raser och korsningar, och det året tog den första fullblodsaraben SM-guld. Mellan åren 1989 till 2019 har arabhästblodet varit nästan helt dominerande bland medaljörerna på SM-pallen.  
 
Den gamla tidens hästskötare till ett tävlingsekipage blev för distansryttarna att man ofta skapade ett serviceteam av medhjälpare, eller ibland bara med en person, som med hjälp av bil enligt vissa regler servade både längs banan och i vetgates. Dessa döptes snabbt och tidigt till ”hinknissar” och blev ett allmänt begrepp i svensk distansritt.
   – Du kommer väl på festen i helgen? Näe, jag ska åka till Skåne och hinka en distanskompis.

Distansritten blev tidigt en affär både för familjen, släkten och olika kompisar när en ryttare fastnat för att tävla distansritt. Och så är det än idag i den svenska distansrittsfamiljen.
   


   sid 2



Bruna Bonny med Martina Olesen ombord har fått kylning av sin hinknisse Peter och självklart så fick Janos/Catharina Nelson också service trots att de just då saknade sina hinknissar. Foto: Ulf Lonäs. 



Året 1986

 


Ingrid Boströms ständige hinknisse (och make) Mats Rengbrand beredd med service längs banan till Passage och Ingrid. Bilden från SM 1989 på Göingeritten. Foto: Ulf Lonäs.
 


Roslagsritten var vägen till

WEG i Stockholm
 

Den tredje tävlingen i distansritt i Sverige skulle bli Roslagsritten norr om Stockholm den 13 juli 1986. Tävlingscentrum, start och mål var Täby Galoppbana (efter 2019 den nya stadsdelen Täby Park) och det fanns en viktig baktanke med att skapa en ny distansritt nära Stockholms innerstad. 
 
Roslagsritten var ett första test på om det skulle fungera att ha tävlingscentrum, uppstallning, förbesiktningar, vetgates och starten på Täby Galopp under WEG 1990. Målet och tävlingscentrum för hela VM-kalaset skulle 1990 givetvis vara inne på Stockholms Stadion, där både OS 1912 och Ryttarolympiaden 1956 avgjorts. (Ridsportens OS 1956 bröts redan 1954 ut från OS i Melbourne på grund av regler för karantän och Stockholm fick flest röster.) Roslagsritten och den första banan skapades alltså för att få kompetens och en organisation för distansritten till WEG 1990. Arrangörer var en organisationskommitté som bestod av personer från Skånsta Ryttare i Åkersberga, Täby Ridklubb och Vallentuna Ridklubb som alla hade sin verksamhet i anslutning till banorna. 
 
Roslagsritten 1986 hade skrivit ut två klasser. Den längsta som troligen var på 120 km ställdes in på grund av för få anmälda, men på 58 km blev det 38 anmälningar. Starten gick 07.10 på söndagsmorgonen på Täby Galopps dirttrackbana i regnväder. Efter strykningar var det 31 ekipage som skulle ta sig till den första veterinärkontrollen på Toftesta Gård i Brottby. Där blev det 27 ekipage kvar när två hade brutit och två andra stoppades av veterinären för hälta respektive hög puls. 
 
I den andra veterinärgrinden på Hägerneholm, med anor från 1700-talets kavalleriuppfödning och efter andra världskriget 


   sid 3
 

under flera år ett mycket välkänt fullblodsstuteri i Sverige, som ägdes och drevs av entreprenören och bilhandlaren Eric Fredlund. På Hägerneholms Stuteri fanns en egen ganska stor
galoppträningsbana och de sista åren också en ridskola. Numera är Hägerneholms Gård ett delvis bevarat hörn av Arninge som är ett stort köp- och arbetsplatscentrum med bostäder alldeles intill motorvägen E18 mot Norrtälje. På Hägerneholms Stuteri stoppades på Roslagsritten 1986 två hästar för hög puls.
 
Efter cirka 5,5 timmars distansritt hade de första kommit i mål på Täby Galopps upplopp, och efter 30 minuters vila för varje ekipage var det dags för slutbesiktning. Då var det 22 ekipage kvar eftersom två visade hälta och två hade överskridit maxtiden. Både sjätteplacerade Tove Johansson och vinnaren Gunvor Pettersson skulle året därpå göra SM-debut, och båda skulle också ganska snart få var sin VM-biljett. 
 
Debut i distansritt var det för Ingrid Boström och hennes halvblod Passage som genomförde premiärloppet. Då visste hon inte att hon 28 år senare skulle ha en VM-medalj och 18 SM-medaljer, varav 15 guld, i prisskåpet!

Resultat Roslagsritten den 13 juli 1986, 58 km
38 anmälda, 31 startande 22 genomförde.
 

1.  Hägette/Gunvor Pettersson,  4.17,52 tim
2.  Martinique/Ann-Charlotte Hultin,  4.25,46 tim
3.  Honey Dew/Linda Schröder,  4.29,05 tim
4.  Frida/Ralph Haglind,  4.30,19
5.  Janitschar ox/Ann-Louise Barnegård,  4.50,25 tim
6.  Up to Date/Tove Johansson,  4.50,39 tim
7.  Pullman Express/Annica Olsson,  4.54,39.    

   sid 4


Alfar och Sture Landqvist vann Snapphanerittens 120 km på inofficiella SM i distansritt 1986. Bilden från Karolinerritten några veckor senare samma år. Foto: Ulf Lonäs.


Dags för SM i distansritt
 

Den 13-14 augusti 1983 arrangerade Björbäcks Ryttarförening i Våxtorp 12 km söder om Laholm Snapphaneritten. Björbäcks RF var den andra arrangören i Sverige som arrangerade en distansritt. Arabhingsten Eldorado ox och Anita Birgersson hade vunnit Snapphanerittens premiär 1983 och vann några veckor senare även på Karolinerritten. Eldorado,1974 - 2002, (e. Espartero PL u. Nebulosa SE, uppf. Penelope Lewenhaupt), hade flera meriter både i arabgalopp och distansritt, och har lämnat ett mycket stort antal avkommer där flera varit vinnare, placerade och/eller blivit namnkunniga i både arabgalopp och distansritt. I arabgalopp hade Eldorado ox på 30 starter 12 segrar, 10 andraplatser och 2 tredjeplatser, och han blev Europamästare i arabgalopp 1979. Eldorado ox återfinns ofta i framgångsrika fullblodsarabers stamtavlor i Sverige 2019 och speciellt i andra led och som både farfar och morfar. Några av dessa avkommor har också haft framgångar i arabgalopp och/eller distansritt både nationellt och internationellt och även i mästerskap. Eldorados son Elcatero har också lämnat ett stort antal avkommor där till exempel både hingsten Sokrates ox och Miz Ella ox har flera segrar både i arabgalopp och distansritt.
 

Svenskt Mästerskap i distansritt 120 km reds alltså första gången den 9-10 augusti 1986 på Snapphaneritten utanför Laholm, men som inofficiellt mästerskap. Anledningen till att det var ett inofficiellt SM var att Svenska Ridportens Centralförbund, SRC, hade missat att i tid anmäla SM till Riksidrottsförbundet, RF, som är huvudman för alla Svenska Mästerskap i Sverige när det gäller de specialförbund och dess medlemsklubbar i RF. Det fanns alltså inga officiella SM-medaljer att dela ut.
 
Snapphaneritten 1986 hade fyra distanser, 120, 80, 50 och 30 km. På 30 km debuterade en 14-årig blivande elitryttare i distansritt. Johanna Sundberg skulle år 2000 rida hem ett VM-brons med laget och året efter bli Svensk Mästare med Poem ox. Totalt har Johanna 2019 samlat rutin från 5.625 genomförda tävlingskilometer. 
 
SM-klassen med Sverigepremiär för 120 km var den enda klassen på lördagen. Den hade veterinärkontroller där pulsgränsen var 64 slag per minut. Missade man pulsgränsen skulle en ny pulskoll göras efter 10 minuter som var avgörande. Det fanns två stopp på 40 minuter, men det som var speciellt var att det fanns två veterinärkontroller på olika men hemliga platser. Slutbesiktningen var dagen efter. Det var 10 startande på 120 km där två ekipage, en connemara med Wolfgang Herbert och en islandshästkorsning, kom från Västtyskland. Banan var markerad med kalk. 

   sid 5
 

Under större delen av loppet var det en trio i tätposition med Alfar ox/Sture Landqvist, Sajonara/Raimo Johansson och Caracas ox/Lars Petter Larson som vunnit klassen på 10 mil på Karolinerritten 1985. Men det var bara Alfar som klarade de båda hemliga veterinärkontrollerna där både Caracas och Sajonara stoppades för hög puls. Alfar och Sture tog en överlägsen seger, och de var bara fyra ekipage som till slut hade klarat alla veterinärbesiktningar under och efter loppet. Tyvärr blev inte Snapphaneritten så långlivad utan lades ned under andra halvan av 1980-talet.
 
Sture och Alfar vann också bara en knapp månad senare Karolinerritten 1986 över 10 mil som det hette på den tiden. Alfar ox var hingst och ett arabiskt fullblod efter Madar och född 1977. Sture och hans fru Dorriett födde upp flera olika hästar och ett exempel var distansrittsstoet Allora ox (f. 1984 e. Alfar u. Ewora) som med Lars Carlsson vann Simlångsritten 160 km 1994. Sture var en period verksam som kommunalpolitiker och var också licensierad amatörtränare både i travet och galoppen. I travet var han B-tränare fram till 1998.
 
Sture Landqvist (1925-2016) var inte bara distansryttare och hästuppfödare. Han hade också en lång elitkarriär i världseliten i friidrott under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet på främst 1.500 meter. Var snabbast i världen på den distansen 1951 och deltog på OS i Helsingfors 1952 där han blev åttonde man i finalen. Sture tog också SM-guld på 4.000 meter terränglöpning 1952. Han var också först i Sverige med att tävla i både löpning och distansritt på långa distanser, men det finns några till som senare också gjorde det. Lars Carlsson, Ida Saradlic, Kent Linné och Cecilia Stråhle Engqvist, som bor i USA men där tävlade för Sverige, har alla varit duktiga både långlöpare och distansryttare. Sture Landqvist tävlade även mycket löpning i USA och fick där ett stipendium till ett universitet där han utbildade sig. Sture tog flera segrar på löparbanorna i USA fram till 1956. Under många år jobbade han också på ett läkemedelsbolag i USA innan han flyttade hem igen och köpte en gård i Halland. 
 
 
Resultat Snapphaneritten 9-10 augusti 1986 inofficiellt Svenskt Mästerskap i distansritt, 120 km. 
 
1. Alfar ox/Sture Landqvist, 7.46,55 tim
2. Navarino ox/Louise Hermelin, 10.09,20 tim
3. Sheesmira ox/Lena Linnaeus, 10.11,20 tim
4. Ocean Storm/Wolfgang Herbert, Västtyskland, 11.30,05 tim.




   sid 6
 

Hingsten Alfar ox och Sture Landkvist går i mål som segrare av Karolinerrittens tiomil 1986 på Axevalla travbana. Foto: Ulf Lonäs.
 


Karolinerritten 1986

Under ett långt liv är det flera olika händelser och betydelsefulla livsavgöranden som berott på slumpen. Hur jag 1986 hamnade på Axevalla travbana och Karolinerritten var en slump som har sitt ursprung i en matbit på krogen. Några från stallet gick för att äta sen middag på stamkrogen när en av dem med egen häst i stallet, som mest lufsade runt några timmar på alla ridområden på Djurgården i Stockholm, frågade om jag visste något om distansritt. Han ville prova att rida en sådan tävling. Jag ringde några samtal och fick info och ordnade stallplats och boende i närheten, och några veckor senare var hästen lastad i en annan middagsgästs trailer bakom min bil och på väg till Karolinerritten utanför Skara. Eftersom jag jobbat som frilansande fotograf och skribent åt tidningen Ridsport sedan 1972, så blev det bestämt att jag också skulle göra ett reportage om Karolinerritten. När detta skrives 2019 så har jag alltså, på grund av en slump, regelbundet i ord och bild bevakat svensk och internationell distansritt för tidningen Ridsport i 33 år, och Ridsport har också varit den enda hästtidning genom åren som regelbundet bevakat och rapporterat om distansrittens utveckling.

sid 7
 

Dessy och Christina Nyberg genomförde Karolinerittens femmil 1986. I veterinärkontrollen på Örjansgården fick ryttarna också ett matpaket. Foto: Ulf Lonäs.

sid 8


Segraren på 50 km (nr 47) Whiskey Mist och Margareta Ahlstrand på väg ut från Örjansgården på nästa sträcka. Foto: Ulf Lonäs.




   sid 9

 

Så här löd första stycket i Ridsports referat av Karolinerritten 1986 som alltid avgjordes första söndagen i september.
 
Den nionde upplagan av Karolinerritten i Skara hade samlat ett 90-tal starter i tre klasser - 10  och 5 mil samt 5 mil för ponnyer. Dessutom en turistklass för de som bara ville rida runt utan tävlingshets. Nytt för året var fri fart i samtliga klasser samt en delvis ny bansträckning där arrangörerna lyckats eliminera 10 km asfalt så att endast 4 km återstod. Solen lyste med sin närvaro och värmen med sin frånvaro och vädret var alltså perfekt för distansritt.
 
Hästarna i alla klasser hade veterinärbesiktigats på lördagen av legitimerade distriktläkaren och veterinären Jan Ohrlander, som hade sadlat om till läkare när det svenska försvarets kavalleri motoriserats. Därefter skedde bangenomgången genom att alla i klassen samlades i en lång långsam bilkaravan bakom banchefens ledarbil där banan visades med många stopp. Det tog en bra stund, men större delen av banan var körbar antingen på eller alldeles vid sidan av banan. Jag hade ett block på ratten och antecknade ”vetbes 1:a hö eft kyrka” osv.

   sid 10
 


Tävlingsveterinären och läkaren Jan Ohrlander kollade pulsen och besiktigade hästarna på Örjansgården. Foto: Ulf Lonäs.

Att försöka hitta runt och kolla banan med hjälp av en bilatlas och en halvsuddig fotostatkopia på banan var inte så lätt, något jag också påpekade i mitt referat att det behövdes en bättre karta. Det var lite si och så med markeringen av banan de första årens distansrittstävlingar och inte ovanligt att någon tappade tid på felridningar. Lantmäteriets Gröna  Karta i 1:50 000 där man kan rita in de aktuella banorna på kartplasten man köpte till, har sedan dess varit en ovärderlig hjälp på alla distansritter genom åren. Men det tog flera år innan alla arrangörer började skriva ut i propositionen vilka kartblad som var aktuella. 

Det var tiomilarna (det var först på SM 1987 man började ange distansen i det mer exakta kilometer) som hade gemensam start kl. 07.00. Start och mål låg på Axevallas travbana och vilan på innerplans gräsmatta. Med två minuters mellanrum startade femmilen kl 07.30. En stund senare ponnyerna och turistklassen. Den första veterinärkontrollen låg på Örjansgården vid Berg där Karolinerrittens initiativtagare Gunnar Boström bodde och hade sin arabhästuppfödning. Där var det 40 minuters obligatorisk vila efter veterinärbesiktningen och några enstaka ekipage som uteslöts för hälta. På Örjansgården fanns både vatten, toalett och en hovslagare, och det delades ut ett litet matpaket. 
 
Under den andra sträckan var det meningen att det skulle vara en hemlig veterinärbesiktning, men den fick ställas in då veterinärerna ringde återbud bara några timmar innan. Med veterinären kvar på Örjansgården blev det lite problem nere på travbanan där en veterinärassistent och en som jag i referatet kallade ”hästerfaren person”  fick kolla hältor och puls när de första gick i mål. Detta stred mot det nya nationella reglementet som kommit ut bara några dagar innan Karolinerritten. Pulsen fick 1986 vid besiktningarna vara högst 72 slag per minut och vid målgången efter 30 minuter vara högst 64 per minut. 

Halvblodet Whiskey Mist, en valack född 1978  e. Pegasus u. Peggy med Margareta Ahlstrand ombord vann femmilen. Vinnartiden är okänd och det skulle dröja många år innan kilometertid i distansritt i resultatlistorna infördes regelmässigt. Angloaraben Reznik och Ylva Åkerman var tvåa 1,56 minuter bakom vinnaren. Trea för andra året i rad var varmblodiga travaren Spik och idrottsläraren Ulf Bäckström slagna med 2,13 minuter av segraren. 

sid 11
 

De båda tog genom åren några topplaceringar med SM-brons 1989 på 100 km som topp, och hade över 1 000 genomförda tävlingskilometer när de slutade tävla. 

Spik var en av de första av flera f.d. travhästar som omskolades till ridhäst och även med placeringar tävlade distansritt de första cirka 25 åren. Den kanske bästa varmblodiga travaren genom åren, Goodwill Way och Lina Olofsson, tog placeringar i Tyskland, genomförde 160 km, och tog SM-brons på 120 km 2001. De båda blev 2003 inbjudna till en stor internationell distansritt på 130 km i Dubai med fri flygtransport  t.o.r. Men 45 plusgrader och sandstorm blev lite för mycket, och de båda utgick på egen begäran efter 80 km. 

På femmilen var det också tre ryttare som genomförde loppet och som var i början av en lång karriär i distansritt. Alla tre, Ida Saradlic, Leif Karlsson och Tove Johansson, skulle senare rida hem SM-medaljer och Ida red hem ett SM-guld 1999 med Centurion.
 
Banan för Karolinerrittens tiomil började med femmilsbanan i bakvarv som vid Lerdala övergick i en egen slinga mot Ledsjö. 
Sedan vände slingan söderut och tillbaka mot Axevalla för veterinärkontroll. Därefter återstod hela femmilsbanan. Caracas ox och Lars-Petter Larsson hade vunnit tiomilen 1985 och var först i mål igen. Men Caracas klarade inte pulskontrollen. Det blev i stället Alfar ox och Sture Landqvist som tog andra årssegern då de ju vunnit Snapphaneritten några veckor före Karolinerritten. 

Louise Hermelin, som var SRC:s första grenledare i distansritt, red också tiomilen men hästen utgick för hälta i Berg. Louise svarade villigt, länge och entusiastiskt på alla mina frågor om distansritt, och avslutade med att berätta om närmaste framtiden för svensk distansritt.
   – Jag åker till Rom och VM i distansritt den 20 september för att se och lära. Och jag hoppas att vi får ihop ett lag till EM 1987, men vi behöver fler tävlingstillfällen under1987.
 
Både fler tävlingar och laget till EM skulle bli som Louise hoppades och Karolinerritten var ju den distansritt i Sverige som ensam visade vägen de första fem åren. 

♦ – ♦ – ♦


sid 12
 


Annica Olsson ombord på Pullman Express som genomförde femmilen plockar fram... 


   sid 13
                                    


...och lämnar över veterinärkortet till en funktionär på Axevalla.   
Foto: Ulf Lonäs.

    sid 14
 


Tove Johansson och Up to Date var ett av flera ekipage från Stockholms län som startade på Karolinerrittens 50 km 1986. Foto: Ulf Lonäs.  


   sid 15
 

Alfar och Sture Landkvist. Sture var inte bara distansryttare utan även både trav- och galopptränare och han hade världens bästa tid på 1.500 meter banlöpning 1951 och deltog på OS i Helsingfors 1952. Foto: Ulf Lonäs

  sid 16
 


Premiär för VM i distansritt 

En naturlig följd av att FEI släppte de första internationella reglerna i distansritt 1983 var att skapa internationella mästerskap. Den italienske juristprofessorn, distansryttaren, ordföranden i FEI:s distanskommitté och vice ordförande i FEI 1986-1998, Vittorio de Sanctis, hade troligen en betydelsefull roll när FEI beslutade att arrangera de allra första internationella världsmästerskapen i distansritt. 
 
När man startar upp mästerskap som EM och VM i en nygammal ridsportgren som under mer än 40 år nästan befunnit sig i en europeisk dvala fram till 1970-talet, så blir mästerskapen en form av katalysator för utvecklingen av grenen. VM 1986 gav en indikation på hur många och vilka länder som hade ekipage framme för svår klass och internationell distansritt när det handlade om 160 km på en dag. 
 
Redan första året, den 20 september 1986 i Pratoni del Vivaro nära Rom i Italien, var det både individuell tävling och lagtävling. Det var sju nationer, USA, Storbritannien, Västtyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien som hade anmält totalt 18 ekipage och 3 lag med 4 i varje. Sedan gick det snabbt. På VM i USA 1988 var det 14 nationer och 11 lag. 
 
Det har varit svårt att hitta både information och bilder om vad som hände på VM 1986. Söker man på internet så finns det dessutom olika resultat på vissa officiella hemsidor. Dels med tre olika individuella pallplatser alltså guld, silver och brons, och dels med guld plus tre delade andraplatser. Har valt att använda den resultatlista som 2019 fanns på FEI:s resultatsida. Dock med reservation för ridtiderna som är hämtade från en flera år gammal egen anteckning, men ridtiderna är inte angivna i FEI:s resultatversion 2019. Under några av de tidiga åren, i varje fall i Sverige, kunde det förekomma att ryttare som ridit ihop länge bestämde sig för att dela på placeringen genom att ta varandra i händerna när man red över mållinjen. Så kan det kanske ha varit på detta VM. Men det blev ganska snabbt bestämt att om måldomaren kunde avgöra vilket hästhuvud/nos som var först över mållinjen, så fick man inte döma ”dött lopp” utan måste bestämma ordningsföljden.  
 
Av de som startade på VM 1986 fanns 2019 åtta ryttare registrerade med ett FEI-Id i FEI:s resultatlista för VM-86, vilket kan tolkas som att flera av dessa fortsatte tävla i distansritt i flera år. Av de ryttare som genomförde VM-loppet 1986 var det fyra som startade på VM och WEG i Stockholm 1990, och några var aktiva ända in på 2000-talet. 
 
Sista registrerade internationella start för guldmedaljören Cassandra Schuler, USA, född 1951, var i Ashland i staten Montana med Eld Triton 2005 och de var då sexa på en CEI 160 km. Cassandra Schuler var även verksam som trestjärnig FEI-tävlingsveterinär till 2016. Hon har genomfört svåra och tuffa Tevis Cup 160 km flera gånger efter 1987 och hennes häst Magnet, en fuxvalack född 1986, fick Best Condition, dvs Haggin Cup, på klassiska Tevis Cup 100 miles (160 km) i USA både som åtta 1993 och trea 1994.  
 
Delade silvermedaljören Jeannie Waldron, USA, född 1946, var även hon licensierad FEI-veterinär till 2016. Tävlade både fälttävlan, dressyr, hoppning och rodeo innan hon fastnade för distansritt. Hon har genomfört Tevis Cup tre gånger och som bäst med platssiffran 22 av 259 startande år 2000 tillsammans med TF Red Rambow. Att VM-silvret heller inte var någon tillfällighet visade Jeannie Waldron och Cher Abu på VM 1988 i Front Royal, USA, där de tog brons.

   sid 17
 

Den andra silvermedaljören Bernhard Dornsiepen, Västtyskland, född 1968, är sedan länge en internationellt välkänd och meriterad veteran som tävlat internationell distansritt sedan 1985. Bernhard har genomfört 160 km 21 gånger varav 2 segrar och 9 pallplatser. Tog brons på EM i västtyska Erlangen 1987 och red med Lausbub in på plats 13 på WEG i Stockholm 1990. Gjorde efter 1992 ett längre uppehåll i internationell distansritt,och är utbildad tysk ridlärare. Efter år 2000 fram till och med 2019 har han startat internationella FEI/CEI distansritter 41 gånger och har bara brutit sju lopp. På EM 2019 i Euston Park, Storbritannien, var Bernhard nr 17 med Bekele el Djem, och 2001 tog han en sjunde plats i Florac i Frankrike som brukar räknas som Europas svåraste och tuffaste distansritt.
 
Valerie Long och Tarim, Storbritannien, var de enda som åkte hem med både VM-silver och lagguld. I informationsboken från SRC om distansritt fanns en kort presentation av henne och Tarim. Valerie red sin första distansritt 1973 på en ponny (new forest). Distansen var 65 km och de vann i debuten så därmed var hon fast i distansritt. Hon köpte det sex månader gamla fullblodsarabfölet Tarim född 1976, och red in honom som 4-åring. De båda debuterade i distansritt över 40 km som de vann. Efter två försök med uteslutning genomförde de Summer Solstice Ride 160 km 1984 i England och fick dagen efter Best Condition. Tarim betäckte några ston och de bodde så till att de mest tränade på vägar med många branta backar både uppför och nedför. Ibland lånade hon en trailer och åkte till ett bergsområde där de tränade fyra till sex timmar. Vintertid red hon honom inte alls eftersom hon trodde på att det bästa var att ge Tarim fullständig vila. Valerie hade vid den här tiden (1986) jobbat 24 år som hästskötare med både rid -och körhästar och på ett stuteri som födde upp welsh cob. I informationsboken fanns även en uppgift att Tarim och Valerie red hem en sjundeplats på EM i Erlangen 1987.
 
Den mest intressanta ryttaren som genomförde det allra första VM-loppet var dock Becky Hart, USA, född 1954, som landade på 14:e plats med RO Grand Sultan född 1977. De båda är fortfarande 2019 det enda ekipaget i världen som har tre raka VM-guld i distansritt. Hur det andra gick till kommer i del 4 av Distansrittens historia som handlar om året 1990 och WEG i Stockholm.
 
Resultat VM 20 september 1986 Pratoni del Vivaro, Italien, 160 km  1986. 18 startande.
Individuellt


1.  Cassandra Schuler/Skikos Omar, USA  10.50.30
 tim
2.  Valerie Long/Tarim, GBR, 11.19,40 tim
2.  Jeannie Waldron/Cher Abu, USA 11.19.40
 tim
2.  Bernhard Dornsiepen/Drago, Västtyskland  11.19.40 tim
 
Lag  
(Tre startande lag. Frankrikes lag sprack med bara två ekipage i mål)
1.  Storbritannien 
 Valerie Long/Tarim, 2:a, Pamela James/Forest Fox, 6:a,
 Carole Tuggey/El Asikar, 9:a.)
2.  USA 
(Cassandra Schuler/Skikos Omar, 1:a, Jeannie Waldron/Cher Abu, 2:a, Becky Hart/Grand Sultan, 14:e.)





    sid 18



Året 1987

 

Csalfa och Staffan Strandberg debuterade i distansritt 1987. Bilden från SM 1989. Foto: Ulf Lonäs

Vägen mot ett svenskt lag på WEG 1990 i Stockholm skulle 1987 bland annat gå genom Sveriges första officiella SM på 120 km och några månader senare svensk mästerskapsdebut på EM 160 km. Hade man nog hoppats på lite i alla fall även om det skulle bli en utmaning. Viktiga och nyttiga erfarenheter för svensk distansritts utveckling blev det, men vägen mot att hitta kandidater till ett VM-lag 1990 från 1987 blev en oförutsägbar utmaning. En av flera anledningar var att både redan satsande distansryttare och nya distansrittsekipage dök upp och visade god potential. Knut Nelson, som 1977 hade vunnit Sveriges första distansritt på 100 km i modern tid och hade en ny talangfull femåring på gång, var en av dem. Och Janos ox skulle efter debuten 1988 verkligen visa att han kunde leverera. 
 
Fullblodsaraben Turbo och Birgitta Ljosdahl från Värmland debuterade 1987. Det gjorde också lippizanerstoet Csalfa och Staffan Strandberg på Karolinerittens 100 km och slutade sexa. Holsteinerstoet Miss China och Hasse Wallman hade bytt gren från hoppning till distansritt och de båda skulle bli historiska 1987. Alla tre ryttare skulle 1988 eller 1990 få Sveriges första VM-biljetter i distansritt. Pallen på SM åren 1987, 1988 och 1989 hade redan då viss betydelse. Men enskilda bra prestationer och visad talang av både hästar och ryttare på de få tävlingstillfällen som fanns i Sverige, fyllde på listan med flera möjliga namn för de första EM- och VM-biljetterna.
 
Några fler förbundsanslutna klubbar satsade på distansritt efter 1986 och började arrangera tävlingar. Göingeritten med start och mål på idrottsplatsen i Glimåkra i norra Skåne blev, ofta på våren, den fjärde distansritten att etablera sig 1987. Tävlingen har 2019 passerat 30 år och kan därför anses klassisk. I Danmark skapade Dansk Rideforbund de första nationella reglerna och en kommitté för distansritt 1987. Året efter hade Danmark sin första distansritt som avgjordes med officiell tidtagning. Och redan i slutet av 1980-talet började distansrittsekipage från främst Sverige, Norge och Danmark, och ibland även från Finland (men mycket sällan till Finland), att starta hos varandra. Tidigt underlättades detta av att det mellan dessa fyra nationers förbund hade skapats en överenskommelse om att man kunde starta i nationella klasser i varandras länder på det egna landets nationella licenser. Ett bra nordiskt samarbete som används flitigt i distansritt även 2019.
 
Året 1987 skulle alltså bli debuternas år som bjöd på både överraskningar och en tuff utmaning.

   sid 19


Sveriges första guldekipage i distansritt 1987 – Miss China och Hasse Wallman. Foto: Ulf Lonäs.

Historiskt SM-guld på Roslagsritten

Det första officiella Svenska Mästerskapet i distansritt avgjordes lördagen den 27 juni 1987 över 120 km på Roslagsritten med start och mål på Täby Galopp i Stockholms norra förorter. Flera delar av den banan skulle 1988 användas som internationell testtävling inför WEG och 1989 som generalrepetition med hela VM-sträckan på 160 km och mål på Stockholms Stadion. För att komma ut på tävlingsbanan från galoppbanan måste hästarna passera genom en mindre tunnel under motorvägen och rida i utkanten av ett större villaområde, vilket löste sig bra.

   sid 20

Det var bara 6 anmälda till SM-klassens 120 km. Kvällen innan den gemensamma starten klockan 05.10 på lördagen var det bara hälften kvar. En av de som tvingades stryka sig var favoriten Alfar och Sture Landqvist som gått omkull. I det läget övertalades två ekipage från klassen 60 km att starta 120 km. Det var Up to Date och Tove Johansson och Deal Wood och Mia Hamnqvist. Det hade regnat mycket under veckan fram till SM-dagen så banorna var mjuka och nästan för blöta i skogen. När starten gick var det 18 grader varmt och soldis och goda förutsättningar för en tävling i distansritt. 

   sid 21


Den svenska riksgrenledaren i distansritt Louise Hermelin lotsade fram sin egna uppfödning Sheesmira till ett SM-brons. Foto: Ulf Lonäs.

Miss China tas om hand i en veterinärkontroll med obligatorisk vila. Hasse Wallman pustar ut, hustru Marie tar han om hästen och Hasses häst- och Hubertusjaktskompis Roland Åkerlund håller i grimskaftet. Roland var under många år hinknisse till Hasse. Foto: Ulf Lonäs.  

Den första veterinärgrinden låg hos Skånsta Ryttare i Åkersberga. Det var två veterinärer, Hans Nelson (bror till distansryttaren Knut Nelson) och Peter Kallings som åkte runt och ansvarade för de fyra veterinärgrindarna och besiktningarna före start och efter målgång. På Skånsta fanns Hans Nelson som var den som godkände alla ekipagen i SM-klassen innan de fick sin obligatoriska vila på 40 minuter. Det var två ekipage som ledde med 30 minuter på Skånsta. Hägette och Gunvor Petterson som vunnit Roslagsritten 60 km 1986, och Miss China med häst-och Stockholmskändisen Hasse Wallman ombord, som hade sadlat om från hoppryttare och nu provade på distansritt i stället. 

   sid 22
 



Deal Wood (t.vä.) och Mia Hamnkvist och Up to Date/Tove Johansson red tillsammans under första halvan av det första officiella SM-loppet Sverige 1987. Foto: Ulf Lonäs.
 

Utan jordgubbar och minst 100 liter vatten från den egna brunnen gick det inte att tävla distansritt ansåg Hasse Wallman. Foto: Ulf Lonäs.


Miss China var draglok ibland till Hägette/Gunvor Pettersson. De båda tog ledningen efter första sträckan på SM 1987. Foto: Ulf Lonäs.

Den andra veterinärgrinden låg i utkanten av Kårsta efter 60 km. Där hade Hägette och Miss China utökat sitt försprång till 45 minuter, och Hans Nelson gav snabbt klartecken att fortsätta. De tre som tog det lite lugnare var Up to Date, eller Puppan som hon kallades, Deal Wood och Sheesmira och Louise Hermelin. Varmblodige travaren Deal Wood, som hade vunnit på Örebrotravet och hade placering i lätt A hoppning, hade trampat på en vass sten och blev utesluten för lätt hälta. Men grenledare Louise hade fattat tycke för den reslige skimmeln vilket skulle få betydelse någon vecka senare. 

Från Kårsta vände banan söderut mot målet och efter 35 km väntade Peter Kallings på Vallentuna Ridklubb att SM-täten

   sid 23
 

skulle dyka upp. Att tempot den första halvan varit lite för högt märktes när tätduon var trötta och ledningen minskat till 30 minuter. När Hägette efter 30 minuter inte fick ned pulsen så tappade Miss China sin kompis. Och framför väntade banans tuffaste utmaning utan sällskap och draghjälp. Den mastiga och branta slalombacken i Ullna ovanför Ullnasjöns sydspets skulle testas som en svårighet inför WEG-90 och skulle klaras av både uppför och nedför. Några ekipage ledde sina hästar upp till toppen och några även nedför slalombacken.
   – Det var inte så lätt att springa bredvid Puppan i hennes vägvinnande och stora trav så jag red både uppför och nedför Ullnabacken, minns Tove 33 år efteråt. 


    sid 24
 

Här kämpar sig ett ungt gäng på 60 km uppför en del av backen upp till toppen av Ullnabackens skidbacke som låg vid Ullnasjöns sydspets. Foto: Ulf Lonäs.


Ulf Bäckström/Spik och Linda Schröder/Honey Dew var etta och tvåa i distansritten över 60 km på Roslagsritten 1987. Redan under de första åren var det vanligt att man fick ett diplom för genomfört lopp. Foto: Ulf Lonäs.

Annelie Cederlund och Mr Different var en av de ekipage som fanns med i diskussionerna om möjliga till VM 1990 i Stockholm. Foto: Ulf Lonäs.


Deal Wood blev utesluten för hälta efter ett olyckligt stentramp som veterinär Hans Nelson här kollar upp. Foto: Ulf Lonäs.

Bara någon kilometer efter den utmaningen väntade den sista veterinärgrinden på Hägerneholm efter cirka 110 km. Det var en trött Miss China  som klarade Hans Nelsons besiktning och fortsatte sista knappa milen mot målet på Täby Galopp. Nu blev det ändå lite spännande för 10 minuter efter att Hasse givit sig iväg så dundrade en fräsch Puppan in tätt följd av en tämligen obesvärad Sheesmira. Puppan hade bättre pulsvärden än de andra och kom snabbt iväg och tog upp jakten på Miss China. Tove hade ingen aning om att Miss China var trött utan visste bara att Hasse och China inte var så långt framför. Vad Tove inte heller visste var att den hon jagade hade en tappsko.

   sid 25
 

Tappra Miss China kämpade på och klockan 18.20 kom de båda tillbaka in på Täby Galopp helt ensamma. Under både Hasses glädjetjut och glada tillrop passerade de båda mållinjen tio minuter senare efter 13 timmar och 20 minuter och blev godkända i slutbesiktningen. Inte nog med det. Det var faktiskt så att Sveriges första guldmedaljörer på SM i distansritt debuterade i distansritt! 
   – Vilken härlig häst jag har! Nu satsar jag på distansritt och hoppas att vi kanske blir uttagna till EM om en månad, sa Hasse efter prisutdelningen medan han petade in ännu en jordgubbe i munnen och hustru Marie tog hand om Miss China. 

   sid 26
 

Hasse Wallmans glädjetjut och glada spösalut när Miss China passerade mållinjen med spetsade öron på Täby Galopps dirttrackbana. De första cirka 12 åren i svensk distansritt var det tillåtet att tävla med både sporrar och spö. Foto: Ulf Lonäs.

Utan ett par liter jordgubbbar i hinknissebilen och över 100 liter vatten från den egna brunnen hemma på gården gick det inte att tävla distansritt, och det var ett signum för Hasse Wallman under hela hans tävlingskarriär i distansritt som varade i över 20 år.  
 
Silvret till halvblodet Up to Date och Tove Johansson bara 5 minuter och 38 sekunder bakom. Bronset till Louise Hermelin på egna uppfödningen fullblodsaraben Sheesmira 17 minuter bakom Miss China. SM-klassen hade prispengar och de tre medaljörerna fick 1 000, 600 respektive 400 kronor.

   sid 27
 

Både Hasse, 51, och danskuppfödda Miss China, 13 år, var ett rutinerat par när de startade på SM i distansritt. De hade deltagit i många Hubertusjakter på Djurgården i Stockholm och vunnit pokalen och rävsvansen två gånger, och hade placeringar i hoppning Lätt A. Veckotidningsmedia uppmärksammade för första och enda gången distansritt när teaterdirektören och kändiskrögaren Hasse Wallman (1936-2014), tog ett historiskt SM-guld med sitt stora halvblod Miss China. Och visst var hon döpt efter herr teaterdirektörens Chinateatern i Berzelii Park i Stockholms City. För Hasse skulle det bli en SM-medalj till på Roslagsritten, när Amanda tog silver 1998.

   sid 28
 



Silvermedaljörerna ”Puppan” och Tove applåderades fram i slutet av upploppet. Hasse Wallman har fortfarande nummerlappen på sig och till vänster om honom i ljusa byxor gör Toves sambo och ständige hinknisse Rolf tummen upp för en blivande SM-medaljör. Foto: Ulf Lonäs.

Silvermedaljörerna Up to Date och Tove Johansson. Foto: Ulf Lonäs.

Resultat SM 27/6 1987 120 km Roslagsritten, Täby Galopp 120 km. Första officiella Svenska Mästerskapet i distansritt, 8 anmälda 5 startande.
1.  Hasse Wallman /Miss China 13.20.25 tim
2.  Tove Johansson / Up to Date 13.26.03 tim
3.  Louise Hermelin / Sheesmira ox 13.37.17 tim

    sid 29



Medaljtrion på Sveriges första SM i distansritt 120 km 1987 hyllas av publiken i vinnarcirkeln på Täby Galopp som var start och mål. Från vänster: silvermedaljörerna Up to Date och Tove Johansson, guldmedaljörerna Miss China och Hasse Wallman och bronsmedaljörerna Sheesmira och Louise Hermelin. Foto: Ulf Lonäs.
 



Ingrid Boström är 2020 den enda svenska distansryttare som har totalt 15 SM-guld med laget eller individuellt. Sitt tionde SM-guld och det femte indviduella tog hon med Wearst 2007 på Simlångsritten första året SM avgjordes över 160 km. Foto Ulf Lonäs.

 Lite historia om SM-distansen 

Det var inte bara Sverige utan även några andra länder runtom i världen som provade att ha olika distanser på sina tidiga nationella mästerskap innan man bestämde sig för en viss nationell mästerskapsdistans. Svensk distansritt var länge osäker på om distansen för EM och VM, alltså 160 km på en dag, var den bästa för SM. Norge har till exempel fortfarande 2019 sitt nationella mästerskap, NM, över 120 km. 
 
I Sverige var SM-distansen 120 km från 1987 och fram till och med 2005, men med fyra undantag. Undantagen de första åren berodde på att man så fort som möjligt ville ge svenska distansryttare möjlighet att tävla på de längsta distanserna i Sverige. Samtidigt insåg man nog att antalet startande i svensk distansritt de första SM-åren var begränsat på distanser längre än 100 till 120 km. Att ett SM också måste ha viss svårighetsgrad i form av lång distans nära klassiska 160 km skulle också beaktas när man bestämde SM-distans. Med facit i hand år 2020 var det nog helt rätt beslut att man höll fast vid 120 km i 19 år och använde enstaka väl motiverade undantag.
 
År 1989 var distansen 100 km med 48 anmälda och 38 startande vilket troligen är ett SM-rekord fram till och med 2019 när detta skrives. På SM 1988 och 1991 var distansen 140 km, och det var den också 2006 som en förberedelse och test inför 160 km på en dag. Sedan 2007 rids SM på 160 km och från och med 2008 avgörs SM som en internationell trestjärnig FEI-klass CEI*** 160 km. (CEI = Concours raid d´Endurance International. Vissa FEI-termer på franska lever kvar inom internationell ridsport.) 

   sid 30
 


Den svenska EM-truppen under invigningen av EM. Sture Landqvist höll i skylten och bakom honom rider Louise. Bredvid Sture går Roland Åkerlund som under många år var hinknisse och ridande Hubertusjaktkamrat till Hasse Wallman som rider bakom honom. Foto: Privat.

 Svensk EM-debut i distansritt 1987

Sverige gjorde 1987 internationell mästerskapsdebut på 160 km i distansritt utan att något svenskt ekipage tävlat längre än 120 km. Debuten skedde på det tredje Europamästerskapet i distansritt som avgjordes i Marloffstein i norra Erlangen nära Nürnberg i Bayern i södra Västtyskland lördagen den 1 augusti 1987. 
 
Svensk distansritt var inte alls färdig för en så stor utmaning, men den ansågs nog nödvändig som ett led i att kunna skapa ett lag till WEG 1990 i Stockholm. Svenska Ridsportens Centralförbund, SRC och riksgrenledare Louise Hermelin kunde skicka fem ekipage, men det fanns heller inte så många möjliga ekipage att välja på som genomfört eller visat att de troligen kunde klara distanser längre än 100 km.

De fem som fick Sveriges första EM-biljetter i distansritt var: Alfar ox/Sture Landqvist (1925-2016), Miss China/Hasse Wallman (1936-2014), Sheesmira ox/Louise Hermelin (1939-2010) och Up to Date/Tove Johansson. Deal Wood/Mia Hamnkvist (numera Lindgren) var uttagen som reserv på plats, men startade i loppet.
 
Det första europamästerskapet i distansritt genomfördes 1984 på tuffa Florac i Frankrike. Det var alltså EM som var först ut av de internationella mästerskapen i distansritt över 160 km. Den andra upplagan genomfördes i Rosenau i Österrike 1985. Ungefär samtidigt hade FEI fattat beslut om det första världsmästerskapet i distansritt 1986, och efter VM-86 har EM och VM avgjorts vartannat år. Europamästerskapet 1987 var utskrivet som ett öppet mästerskap, och därför kunde nationer utanför Europa starta i EM-loppet. En av dessa nationer var USA som flugit över Atlanten med fyra ekipage.

I tidningen Ridsport skrev EM-ryttaren Louise Hermelin en utförlig, personlig och målande rapport om ”Ett kraftprov i

   sid 31
 

Västtyskland”. Från den har jag både plockat citat från Louises originaltext (i fet stil) och gjort ett sammandrag med hjälp av Tove Johansson som hjälpt till med egen fakta från EM-loppet 1987 och även till VM 1988.

Men hur var det att vara en av de första svenska distansryttarna som skulle rida ett internationellt mästerskap på en distans man aldrig tävlat på och dessutom utomlands?
   – Jag fattade nog inte allvaret, men såg det som en utmaning, svarar Tove Johansson år 2020.
 
Veckan innan EM i Tyskland ringde jag till Hasse Wallman och gjorde en kort intervju för Ridsport  Då sade han bland annat ”Tove är redan i Tyskland och hon har ringt hem och sagt att Puppan måste klättras så mycket man kunde för det var massor av backar”  Men varför hade Tove åkt till Västtyskland utan häst?
   – Sedan länge hade Rolf (sambo) och jag bestämt att vi i juli skulle billuffa runt i Europa. På vägen ned kollade vi tävlingsplatsen och upptäckte många backar i banan. Så jag ringde hem till min syster Erika och min kompis Cissi som red Puppan hemma och som också körde ned henne till mig på tävlingsplatsen och hinkade tillsammans med Roffe. Förbundet betalade anmälningsavgiften och boendet för EM, men resan fick vi betala själva.
 
Måndagen den 27 juli åkte det första svenska landslaget i distansritt med 5 hästtrailers och 14 personer från Sverige till EM i Västtyskland. Hästarna stallades upp i boxar i ett ridhus och svenskarna bodde på ett värdshus i närheten. Intill stallarna fanns både sekretariatet och ett mat- och öltält som var öppet nästan dygnet runt. På torsdagen var slutsträckan markerad och VM-ekipagen kunde testa den delen av banan.



   sid 32
 

”Efter 5 km blev vi hejdade av två mycket arga markägare, som visserligen hade gett tillstånd till tävlingen men inte till terrängridning och när ett 30-tal ryttare ridit förbi sa de stopp!”
 
Så skrev Louise Hermelin, som hade hästuppfödaren Agneta Tysklind med sig som medhjälpare, i Ridsports referat från EM. Banan fick alltså läggas om i sista stund och blev då 168 km. 
 
Senare samma dag var det invigning. Parad med EM-ekipagen genom byn anförda av en orkester med 50 musiker och borgmästaren i öppen vagn. De svenska ryttarna hade på sig den svenska flaggan i form av en ärmlös t-shirt som Hasse Wallman hade hittat, och ryttarparaden fick både applåder och vinkningar från folk längs paradvägen. Efter talen på tre språk genomfördes invigningen genom att man slog tappen ur en jättelik öltunna. Torsdagens invigning avslutades med en bayersk fest med orkester, helstekt oxe och öl.
 
Fredagens förbesiktning hos veterinärerna blev en besvikelse och svenskarna tappade ett ekipage när Miss China och Hasse Wallman fick startförbud. Veterinärerna röstade om startförbudet och fem var för start men sju emot. Det blev alltså fyra svenska ekipage och totalt 42 EM-ekipage som startade klockan 05.00 på lördagsmorgonen. Louise och Sheesmira höll sig i bakre delen av startfältet och red bakom Tarim ox/Valerie Long, Storbritannien, som året innan tagit individuellt silver på VM 160 km i Italien. Stoet Sheesmira gillade hingsten Tarim och följde honom som klistrad.

Vetgate 1 fanns efter 46 km och dit kom Sture och Alfar klockan

   sid 33
 

07.56, Tove och Mia 08.02 och Louise 08.03. Där blev det en ny svensk besvikelse. Alfar hade tappat en sko men kunde slå på en reservsko och fortsatte, men efter några kilometer var Alfar halt och Sture vände tillbaka till vetgate 1 och bröt loppet. EM-banan hade många backar, höjdskillnaden var 2000 meter uppför och lika mycket nedför, och vägbeläggningen bestod ofta av stenhård betong.  
 
”Veterinärkontrollerna var rigorösa. Kapilläråterfyllnad, hudprov för att kontrollera om hästen var uttorkad, färgen på ögonens slemhinnor med mera, allt betygsattes från A och nedåt. Fick man D var det kris på gång. Ritten går vidare. Tove och Mia rider tillsammans, jag hakar på en annan häst. Vädret är bra med regn som hänger i luften. Stämningen är vänlig och hjälpsam - många tyska vänner erbjuder vatten och dryck ideligen.”
 
Efter 91 km fanns vetgate 2 och där får Deal Wood ett D av veterinärerna för uttorkning. Mia och Deal Wood får fortsätta och gör så, men efter rådslag med den svenska veterinären Hans Nelson bryter Mia loppet då hon tycker att hennes häst är för trött. Tove och Puppan (Up to Date) har kommit ifatt Louise och Sheesmira och framför dem väntar en stor utmaning för hästarna och ryttarna. Många valde också den 1,7 km längre omvägen.
   – Min skräck var floden Regnitz vi skulle rida över. Det var ett ordentligt vattendrag och jag var rädd för detta i 10 mil eftersom Puppan hade vattenskräck och inte gärna ville doppa hovarna om inte jag gick först. Men när vi kom fram gick Puppan till och med först i av hästarna och utan problem!


   sid 34
 

 Puppan och Tove på väg ned för att rida över floden Regnitz. Hasse Wallman klädd i svensk flagga hejar på och Louise och Sheesmira på väg att ta rygg på Puppan. Foto: Privat.

Vattnet gick en bit upp på underbenen på ryttarna och några kilometer efter klättringen uppför flodbrinken på andra sidan fick ryttarna torra strumpor och skor av sina hinknissar. De svenska ryttarna var väl förberedda på vad som väntade vid den breda flodövergången. Agneta Tysklind hade timmarna före start vadat och simmat ut i Regnitz för att kolla bottenunderlaget, djupet och strömmar!
 
Louise och Tove forsätter att hålla ihop och klockan 19.00 kommer de båda till vetgate 3 efter 130 km och 60 minuters obligatorisk paus för alla ekipage igen. Båda blir godkända, det är 38 km kvar till målet, och klockan 20.00 går Puppan och Sheesmira ut på näst sista sträckan.
 
”Hästarna känns bra och vi travar och galopperar när vägen så tillåter. Berg igen, milsvid utsikt, långt därnere i dalarna börjar ljusen tändas. Mörkret faller när Agneta och Knut (Nelson) vinkar av oss vid en mötesplats. Tove med pannlampa jag med ficklampa. Nu har vi en 7 km lång sträcka där ingen kan möta oss. Två minuter senare brister mitt stigläder! Inom distansritt gör man allt för att spara sin hästs rygg, alltså står man i stigbyglarna så mycket som möjligt, så jag varken kan eller vill sitta ned i trav. Och om man skrittar, då går ryttaren till fots. Vår långa promenad i mörkret börjar. Det är svårt att hitta markeringarna i mörkret inne i skogarna. Det är kolsvart - sydliga sammetssvarta nätter, klafs och lera. Men så kommer vi fram till en orolig Rolf som trott att vi ridit vilse. Tack och lov finns reservstiglädren på plats och strax rider vi lite fortare.”

   sid 35
 

Det tog nästan 4 timmar för Tove och Louise att rida inte fullt 20 km på den näst sista sträckan och maxtiden för EM-loppet, som var 24 timmar från start till mål, började närma sig. Vetgate 4 var den sista efter 149,5 km och dit kom de båda klockan 23.45. Där var det bara 10 minuters obligatorisk paus, och med 48 i puls (godkänd puls 64 slag/min och under) för båda hästarna så kunde de gå ut på sista sträckan klockan 00.04 på söndagen.  Det var kolsvart när man red genom byarna, och det enda ljus ryttarna såg var ljuset från militären som stoppade trafiken när EM-hästarna passerade vid några större vägövergångar. På sista sträckan fanns också en tuff backe som var 225 höjdmeter och 1,2 km lång. Det var 18,5 km kvar till målet.
 
”Vi får veta att vi har en grupp hästar framför oss och vi rider på så mycket vi vågar. Och så ser vi ljus framför oss. Ta dom om du vill men jag stryper dig om du rider hästen halt, säger jag till Tove. Hon brakar iväg och rider finish in på 18:e plats och jag kommer in 2 minuter senare på 21:a plats. Fem hästar gick här i mål inom fem minuter.”
 
Vid målet väntade en ny veterinärbesiktning. Klockan var runt tre på söndagsmorgonen innan Tove och Louise kunde ta hand om sin tappra hästar som kämpat på och klarat flera tuffa utmaningar under ett 22 timmar långt mästerskapslopp i distansritt, och efter en lång resa. Men det var ändå inte riktig över för klockan 09.30 på söndagsmorgonen skulle den definitiva ordningsföljden i mål fastställas i en sista slutbesiktning. Hästarna besiktigades då i samma ordning som de kommit i mål. 


    sid 36


Det franska varmblodet Mao IV och Gaston Mercier tog EM-guld. Gaston red också under åren 1985 till och med 1990 i den tuffa distansritten Florac 160 km i Frankrike. Han var alla åren Top Five varav fem gånger med Mao IV och fick fyra Best Condition. De båda var tvåa på Florac 160 km bara några veckor innan de tog EM-guld. Gaston Mercier är 2020 sadelmakare och har specialiserat sig på sadlar för distansritt. 
 
Lagklassen blev spännande då USA ledde, och en av USA:s hästar fick trava upp tre gånger på söndagsmorgonen och det blev flera omröstningar bland veterinärerna. Först blev det 6 mot 6 men efter tredje upptravningen blev det 7 mot 5 för ett godkännande och därmed klarade alla hästar som var godkända i mål också den avgörande slutbesiktningen. Lagguldet gick till Belgien men med knapp marginal. Lagets sista ekipage kom i mål med bara fem minuter tillgodo på maxtiden. 
 
   – Jag tror att Puppan gjorde sitt livs bästa lopp och hade bäst form i samband med EM 1987. När vi gick i mål kändes det verkligen som vi kunde ha fortsatt lika länge till. Vägen in till mål var samma som sträckan före. Vi var jagade av ett ekipage i en kortare klass, och jag fick sitta och hålla igen för jag var rädd för att Puppan skulle ta i för mycket, minns Tove, som sedan 1991 varit aktiv som A-domare i distansritt i Sverige. 

   sid 37
 


Resultat Öppet EM 1987 i Erlangen, Västtyskland
Första gången Sverige deltog på EM. Resultat från FEI:s resultatdatabas 2020. 

Lag
1.  USA 

2.  Belgien 

3.  Frankrike
3.  Storbritannien
 

Individuellt

1.  Gaston Mercier/Mao IV / Mao IV, Frankrike
2.  Liz Finney/Showgirl II 
/ Storbritannien (Fick utmärkelsen Best  
     Condition av veterinärerna.)
3.  Bernhard Dornsiepen / Drago, Västtyskland
 
Svenska ekipage
18.  Tove Johansson / Up to Date

21.  Louise Hermelin / Sheesmira ox
       Mia Hamnqvist / Deal Wood, Sture Landqvist / Alfar, bröt 
       tävlingen. Miss China / Hans Wallman fick startförbud efter        
       omröstning bland veterinärerna i förbesiktningen.
 
 


 sid 38



Up to Date (Puppan) och Tove Johansson gjorde kanske sitt bästa lopp på EM i Västtyskland 1987. Foto: Privat.

  Knut bäste europé i USA

För svensk distansritt gällde det att få så mycket internationell kunskap och erfarenhet som möjligt inför World Equestrian Games, WEG, 1990 i Stockholm. Den 27 till 29 september 1987 avgjordes de öppna amerikanska mästerskapen 160 km i Front Royal, Virginia, USA. Tävlingen var ett genrep inför VM i distansritt 1988, och där skulle den svenske distansryttaren Knut Nelson från Åseda i Småland tillsammans med det svenska laget vara med. Därför tog Knut med sig hela sin familj, Kim och barnen Calle, Catharina och Ylva till genrepet för att testa banan med en hyrd häst som var ägd och tränad i USA. I den informationsbok om distansritt som riksgrenledaren Louise Hermelin och Lena Linnaeus skrev och förbundet gav ut 1988 skrev Kim Nelson en utförlig rapport om vad som väntade det svenska laget på VM i USA 1988. Här följer ett sammandrag från den rapporten. 

Banan låg i George Washington National Park och service till 

   sid 39

ekipagen längs banan var bara tillåten på vissa platser, och så
kan det vara i distansritt även 2019. Första och sista sträckans bana på 30 km var samma bana. De var fem veterinärkontroller, vetgates, som var mycket noggranna och där fick bara ryttaren visa hästen. I vetgates gjordes ett s.k. Ridgewaytest uppkallad efter veterinären Kerry J. Ridgeway, USA, som skapat testet som en hjälp till veterinärerna för att bedöma hästens återhämtning. Veterinären tar pulsen på hästen som direkt efter ska trava rakt fram (avsuttet) 40 meter och tillbaka. En minut efter pulstagningen tar veterinären ny puls som helst ska vara lika eller lägre och är den för mycket högre kan hästen bli utesluten. Ridgewaytestet, Cardiac Recovery Index, CRI, är ett mått på skillnaden mellan de båda pulstagningarna och är sedan många år en internationell standard i distansritt. Kerry Ridgeway var ordförande i veterinärkommissionen på WEG 1990 i Stockholm, och Ridgewaytestet förekommer numera på nästan alla svenska och internationella distansritter.  

   sid 40

Banunderlaget var till största delen berg och stenhårt och de flesta hästar hade sulor. Det fanns flera backar och stigningar och några var mycket både långa, smala och branta. På några ställen var det så smalt att ryttaren var tvungen att leda hästen eller ha en lång ledtygel och gå bakom hästen och hålla i svansen. Hästägarna till de hyrda hästarna hjälpte till att serva under loppet och nästan alla hästar fick elektrolyter. Det var 30 plusgrader mitt på dagen men bara enstaka plusgrader i gryning och efter skymning. Banan var märkt med snitslar och det fanns flodpassager som var markerade med bojar som det var säkrast att hålla sig till. För de ekipage som blev tvungna att rida slutet av loppet i mörker var nog flodpassagen lite speciellt trixig men snitslarna var förstärkta med självlysande lysstavar. 

Det var 40 ekipage som startade klockan 0530 och 29 ekipage var godkända i den sista slutbesiktningen som genomfördes 

 sid 41

morgonen efter målgång. Knut Nelson hade fått en av de minsta arabhästarna i startfältet, Viper ox, som bara var 14,1 hands (cirka 145 cm) i mankhöjd. De hade tätkänning i början av loppet, men sedan tappade de fart och position och Knut sprang många kilometer med den lilla Teacup (som var Vipers smeknamn) på olika delar av banan. Efter den tuffaste backen kom de närmare täten igen genom att passera flera ekipage framför. Knut och Viper ox kom till målet tillsammans med tre andra ekipage, och den slutspurten vann den tappra lilla arabhästen i full galopp.
 
Mary Koefod, USA, vann genrepet i Front Royal på tiden 12.29 timmar, och på VM-1988 tog hon guld för USA med laget. Knut Nelson och Viper slutade på en hedrande 10:e plats med tiden 15,43 timmar och blev därmed bäste europé.


  sid 42

Året 1988


Fullblodsaraben Janos ox debuterade i distansritt 1988 och tävlades mest av Knut Nelson och hans dotter Catharina. Foto: Ulf Lonäs

Redan från de första åren har det internationellt varit vanligt att svenska distansryttare hyrt en utbildad tävlingshäst i distansritt i det land tävlingen reds. Speciellt till mästerskap eller för att kunna rida stora klassiska distansritter i USA, Sydamerika och Australien då reskostnaden för att flyga den egna hästen varit orimlig. Att tävla en distansrittshäst ryttaren inte regelbundet tränar, har ibland under 2000-talet blivit ifrågasatt av både tävlingsveterinärer och aktiva verksamma inom grenen distansritt. Bakgrunden till detta har oftast varit att det är stor skillnad på att, under några minuter tävla en okänd häst i ett trav- eller galopplopp eller en dressyr- och hoppklass, och att rida en häst man inte känner i ganska hög fart flera timmar över både 120 eller 160 km. Men att tävla på lånade eller hyrda hästar för en enda tävling, har också genom alla åren möjliggjort att distansryttare fått både tidig erfarenhet och en ekonomiskt rimlig möjlighet att kunna tävla i andra världsdelar. Framförallt har detta varit ett förhållande mellan Europa, USA,

    sid 43
 

Sydamerika och Australien genom åren och ofta på mästerskap. För de svenska distansryttarna började detta redan på för-VM i USA 1987. 

En ny tävling i distansritt 1988 var Simlångsritten i Simlångsdalen cirka 25 km öster om Halmstad. Simlångsritten var en av de första tävlingarna i distansritt i Sverige som arrangerade 160 km och den banan blev känd för sina långa och utslagsgivande backar. Där avgjordes SM 1990 och 2007. Även 2018, 2019 och 2020, men då hade tävlingsplatsen sedan några år blivit tvungen att flytta till Stjernarp cirka 6 kilometer utanför Halmstad. Simlångsritten är tillsammans Göingeritten i norra Skåne två av de distansritter i Sverige som arrangerats nästan varje år i över 30 år och därmed anses vara klassiska i Sverige. Det här året debuterade också en 6-årig skimmelvalack hos familjen Nelson i Åseda i Småland på Göingeritten. Janos ox skulle 1993 vinna både SM-guld och dubbla EM-silver.

    sid 44
 


Toves hinknisse och sambo Rolf var en i teamet som tog emot Up to Date i vetgate. Foto: Ulf Lonäs.

  Internationell test av VM-banan

Debuten för internationell distansritt i Sverige skedde på Roslagsritten den 17-19 juni 1988. Banan var 123 km och samtidigt en första test av flera delsträckor, platser och planerade veterinärkontroller för den blivande VM-banan 1990. Det var 17 anmälda från tre nationer, Sverige, Norge och Danmark, och förstapriset var 1 000 kronor. Tävlingsledare var Anders Pousette som var nöjd med de justeringar av banan man gjort till årets tävling. Start klockan 05.10 och målgång på mållinjen på Täby Galopps dirttrackbana. Det blev dock några sena strykningar bland annat regerande Svenska Mästarna från Roslagsritten 1987, Miss China (hälta) och Hasse Wallman. 
 
För första gången i svensk distansritt hade man hjälp av två ekipage från Frivilliga Motorcykelkåren, FMCK, som hade koll på hela banan med sina enduromotorcyklar och rapporterade med sina mobiltelefoner. Kanske var det detta som senare under VM 1990 inspirerade en av de svenska veterinärerna att följa startfältet runt hela banan på en enduromotorcykel. Det är inte ovanligt att flera arrangörer i Sverige genom åren tagit hjälp av mc-åkare för att ha koll på banan och höja säkerheten för ryttarna.
 
    sid 45

Till vetgate 1 på Skånsta Ridskola i Åkersberga kom en kvartett först som hade haft ett tempo på cirka 12-13 km/tim. Det var Up to Date ”Puppan”/Tove Johansson, Raz Ama Naz ox/Maud Ströberg, Allanit/Anette Haukås, Norge och norske grenledaren Reidar Naess på svenskuppfödda Skamir ox. Efter 15 minuters obligatorisk vila tog Puppan täten med cirka 6 minuter mot vetgate 2 i Backa utanför Kårsta efter 60 km. Men på vägen dit blev det en samlad kvartett igen. På en gårdsplan mitt i banan stod en flock mjölkkor instängda utan att hästarna kunde passera. Några funktionärer lyckades ordna en öppning, men bonden var verkligen ursäktad. Han hade mjölkat tidigare för att hinna släppa ut korna tills hästarna skulle komma, men när han höll på att flytta korna så kom gårdens hund linkande med ett brutet ben! Bonden stängde in korna provisoriskt på gårdsplanen och åkte i ilfart med hunden till veterinär. Ibland har man verkligen laga förfall.

Näst sista veterinärkontrollen fanns på Vallentuna Ridskola. Chefsveterinär var Cecilia Roepstorff (numera Tideström), som tagit över rollen efter Hans Nelson som tragiskt förolyckats i en

   sid 46 

flygolycka 1987. I Vallentuna var det fem hästar som uteslöts. En av dessa fick behandlas akut för uttorkning, men det var 25 plusgrader i skuggan mitt på dagen och då är det extra viktigt att hästarna och ryttarna dricker bra. Skamir blev utesluten för hög puls, men Reidar var ändå nöjd då Skamir för första gången klarat 100 km innan han blev för trött. Och Skamir och Reidar fick en rejäl revansch ett år senare.

Tove och Puppan fick en klar ledning med 15 minuter före Royal Flash/Gunvor Pettersson till sista vetgate i Hägerneholm (numera Arninge). Bakom tätekipagen fanns bland annat Sheesmira ox/Louise Hermelin och Hoptimist/Merete Andersen, som då var ett av de tidiga elitekipagen i Danmark. Puppan och Tove tog en säker seger med 19 minuter före Royal Flash och hade också ett klart högre genomsnittstempo än på nästan samma bana året före. 

  sid 47

 


Allanit/Anette Haukås och Skamir/Reidar Naess (124), Norge, och Up to Date/Tove Johansson red tillsammans en bit på Roslagsrittens 123 km. Foto: Ulf Lonäs.


Cecilia Roepstorff var chefsveterinär på Roslagsritten 1988 som var Sveriges första internationella distansritt. Foto: Ulf Lonäs.

Några dagar senare fick Tove tillsammans med Lena Linnaeus, Knut Nelson och Hasse Wallman, klartecken av Svenska Ridsportens Centralförbund och riksgrenledare Louise Hermelin att få åka till USA och VM 160 km i Front Royal i Virginia och då tävla med hyrda hästar ägda och tränade i USA. 
 
I och med Roslagsritten 1988 så var också förberedelserna i distansritt inför att skapa ett första samlat VM, World Equestrian Games, WEG 1990 i Stockholm, inne i en mer aktiv fas. Distansryttaren och läkaren Georg F Riedler, Schweiz, var ordförande i ELDRIC (Endurance Long Distance Conference) och medlem i FEI:s distanskommitté. Han hade utsetts av FEI till teknisk delegat för distansritten och skulle därmed godkänna banorna och distansrittens logistik. 
   – Det är bra banor och en bra tävling, men den bana jag sett idag är inte en lätt bana. Någon idealbana finns inte, men jag tycker det var bra med den kuperade och varierande terrängen, sa Georg Riedler som skulle ha koll även på genrepet 1989. 

  sid 48
 


Pulsmästare under sadelgjorden och på sadeln anno 1988. Foto: Ulf Lonäs.
 


Georg Riedler hade koll på banor och arrangemang. Riedler var ordförande i ELDRIC och FEI:s tekniske delegat i distansritt. Foto: Ulf Lonäs.

Georg Riedler var imponerad av Tove och hennes hinknissar men påpekade att tempot måste bli snabbare hos svenskarna. Han blev också sannspådd när han ansåg att en VM-medalj på den blivande banan kommer att kräva minst 15 km/tim.
 
Resultat CEA Roslagsritten 120 km den 18 juni 1988  Hans Nelsons minnespris. 17 startande 8 godkända i mål.
 
1.  Up to Date/Tove Johansson, 10.33,36 tim
2.  Royal Flash/Gunvor Pettersson, 10.54,47 tim
3.  Sheesmira/Louise Hermelin, 11.20,36 tim
4.  Cherry/Anitta Aaltonen,11.44,03 tim
5.  Hoptimist/Merete Andersen, Danmark, 12.00,22 tim
 


  sid 49
 


Sommarvärmen upp mot 30 plusgrader i solen gjorde att många ryttare ledde sina hästar ibland en bit på banan för att pusta ut lite. Reidar Naess och Skamir, Norge och Tove Johansson och Up to Date. Foto: Ulf Lonäs.


Puppan och Tove passerar mållinjen på Täby Galopp som segrare i Roslagsrittens 120 km 1988.             Foto: Ulf Lonäs.
 

Alla fem placerade i Sveriges första internationella distansritt 1988. Fr. vä. Royal Flash/Gunvor Pettersson, Sheesmira/Louise Hermelin, Up to Date/Tove Johansson, Cherry/Anitta Aaltonen och Hoptimist/Merete Andersen, Danmark. Foto: Ulf Lonäs.
 


Foto: Ulf Lonäs

   Outsiderseger på SM

 Det var Karolinerritten utanför Skara som den 4 september 1988 var värd för Svenskt Mästerskap i distansritt. Start och mål fanns på Axevalla Travbana några kilometer öster om Skara. Det var första gången i Sverige som en distansritt över 140 km skulle avgöras, och flera av de 19 startande ekipagen ville visa att de hörde hemma i gruppen som kunde vara påtänkta till WEG 1990 i Stockholm. SM-klassen var nationell, men det nordiska samarbetet mellan ridsportförbunden gjorde att två ekipage från Norge, Skamir ox/Reidar Naess och Allanit/Anette Haukås skulle ge de svenska ekipagen ett gott motstånd. 

  sid 50
 

Karolinerrittens tre tävlingsklasser 1988 var 140, 100 och 50 kilometer. Alla tre tävlingsklasserna var även lite speciella på ett annat sätt. Det var nämligen ett tiotal ryttare och/eller ekipage och en häst som då gjorde en av sina tidiga tävlingsstarter i svensk distansritt. Flera av dessa skulle under kommande år på olika sätt bli både namnkunniga och meriterade och även belönas med SM-medaljer. För tre ryttare och en häst  även med medaljer från EM eller Nordiskt Mästerskap. Och svenska hästar och ryttare har även både på VM år 2000 och EM 2017 ridit hem en bronsmedalj med laget.

     sid 51
 

De som gjorde någon av sina tidiga SM-starter och debut över 140 km var: 
 
Turbo ox och Birgitta Ljosdahl. SM-guld och NM-guld och ingick i VM-laget 1990.
Spik och Ulf Bäckström. (SM-brons)
Hägette och Gunvor Pettersson. Gunvor ingick i VM-laget 1990 och var också distansrittsarrangör.
Csalfa och Staffan Strandberg. Var under många år landslagsledare och A--tränare för svensk distansritt. Ingick i VM-laget 1990 och tog EM-silver med laget 1991.
Miss China och Hasse Wallman. NM-guld, SM-guld och SM-silver med Amanda och deltog på EM och på VM med inhyrd häst.
Dancing Queen och Ulla-Britt Jonsson. Dancing Queen togs sedan över av Mats Jonssonsom hade flera stora framgångar med sitt halvblodssto med EM-silver i lag 1991 och SM-silver 1992 som topp.
Dobrah och Ingela Brinkefeldt. Har 2018 rutin från 3 331 genomförda tävlingskilometer. Har tävlat sparsamt under många år och är mest känd som uppfödare av arabhästar med inriktning på distansritt och som engagerad tävlingsfunktionär, men de båda tog också SM-brons 1991. 

  sid 52
 

I klasserna 100 km och 50 km var det:

Janos och Knut Nelson (1950-2012). Janos gjorde på 100 km sin första långa start och vann direkt. Knut hade ju också vunnit den allra första distansritten över 100 km i Sverige 1977 med fullblodet Rolig Fan xx. Janos ox (1982-2010) är 2019 fortfarande den internationellt högst mästerskapsplacerade svenskuppfödda arabhästen i distansritt i Sverige, och tog med Knuts dotter Catharina ombord EM-silver både individuellt och med laget 1993. I tävlingsklassen över 50 km gjorde engelska fullblodet Rancher xx och Leif Karlsson, det arabiska fullblodet Hareef ox och Ulrika Edman, och korsningen varmblod/arab, Bonny och Martina Olesen, någon av sina första starter i distansritt. Alla tre skulle senare bli SM-medaljörer.
 
Starten i SM-klassen gick klockan 05.00 och alla uttagna ryttare till VM i USA några dagar senare ställde upp på SM eller på 100 km med egna hästar. Regerande Svenska Mästarna Miss China/Hasse Wallman skulle försvara sitt SM-guld. Up To Date/Tove Johansson skulle försvara sin seger på Karolinerritten året innan och Marcel/Lena Linnaeus skulle försvara arrangörsklubben Bergs Hästklubbs färger. 



    sid 53
 

Hela startfältet var ganska väl samlat när var dags för den första veterinärkontrollen efter 20 km. Dit kom täten efter 71 minuter med ett tempo på cirka 17 km/tim och hela startfältet var inne i kontrollen efter 15 minuter. I tätklungan fanns svenskuppfödde skimmeln Skamir och Norges grenledare i distansritt Reidar Naes, Up to Date (”Puppan”)/Tove Johansson, Turbo/Birgitta Ljosdahl och Anitta Aaltonen/Cherry, som var samma häst som under namnet Marzyna var femma på Roslagsrittens 60 km 1987. När den kvartetten passerade Ridsports utsände reporter efter 71 km är det skarp trav eller galopp som gällde på asfaltsvägen, och tempot hade ökat till cirka 18 km/tim. Allanit/Anette Haukås, Norge, och Miss China/Hasse Wallman kom 18 minuter bakom och talade om att Spik/Ulf Bäckström hade gått omkull på asfalten alldeles vid Skånings-Åsaka kyrka. Reportern körde till kyrkan och mötte då Ulf som ledde en linkande häst som hade ett stort bandage på vänster fram.
   – Asfalten bara vek sig mitt i ett travsteg så hela hoven sjönk igenom. Som tur var fick vi snabb hjälp av hinknissarna i en följebil, sa Ulf, och den vältränade idrottsläraren klarade vurpan hyfsat väl.

     sid 54
 


Spik och Ulf Bäckström hade gått omkull intill Skånings-Åsaka kyrka men fick snabb hjälp med bandage från en passerande hinknissebil. Asfalten bara försvann ned i ett hål mitt i ett travsteg men båda klarade sig ganska bra förutom en sårskada. Foto: Ulf Lonäs.

Marcel och Lena Linneus red SM 140 km och Cecilia Tavo red Louise Hermelins Zharek i klassen över 100 km. Båda hade sällskap på den långa stigningen upp över Billingen. Foto: Ulf Lonäs.
 









De båda norska ekipagen Skamir (21) och Allanit på väg uppför Billingen. Foto:
Ulf Lonäs.

Vid nästa veterinärkontroll på Axevalla travbana blev Turbo utesluten för hälta, och där var det 40 minuters obligatorisk paus. Då var det cirka 50 km kvar plus den långa tuffa stigningen på stigen uppför Billingen till Arvidstorp. På vägen uppför stigen öppnade sig himmelens portar i en kort men intensiv regnskur. Tillbaka mot Axevalla gick banan genom Lerdala och vid Istrum väntade den sista veterinärkontrollen innan målgång och slutbesiktningar. 
 
Till Istrum hade Skamir släppt kontakten med sitt sällskap och var en bit efter. Tove var lite orolig då Puppan inte kändes som vanligt, och Cherry hade 67 i puls mot tillåtna 64 och fick vänta 10 minuter innan hon blev godkänd. Det var Allanit och Puppan  som ensamma satte fart mot mål, medan Cherry tappade sitt sällskap, draghjälp, och därmed tempo på slutsträckan. Till de övriga som var kvar i SM-loppet var det cirka en timme eller mer.

    sid 55
 

Puppan och Tove dundrade in mot målet på Axevallas travbana i full galopp två hästlängder före Allanit som gjorde ett tappert försök att komma ifatt men fick ge sig. Under de tidiga åren på Karolinerritten ingick också ett varv runt travbanan (cirka 1000 meter) innan det var dags för målgång. Efter målgången väntade 1988 två veterinärbesiktningar. Den första inom 30 minuter och den andra var beslutad till klockan 06.00 på måndagsmorgonen men det ändrades under tävlingsdagen till minst 5 timmar efter målgång. Men det blev ingen första slutbesiktning för Puppan för plötsligt hade hon fått problem och ville helst inte röra sig och veterinärerna grunnade över diagnosen. 
   – Puppan gillade Karolinerrittens bana och särskilt möjligheten att spurta runt travbanan. Jag försökte hålla igen men det gick inte. En kort stund efter mål fick hon någon typ av mjölksyrachock i högra bogen, berättar Tove 32 år senare.

    sid 56
 

 
Cherry och Anitta blev ensamma sista delen av SM-loppet. Foto: Ulf Lonäs.

 
Cherry tappade tempo och mycket tid i slutet av loppet, men till sist blev det en outsiderseger och SM-guld i svensk distansritt. Foto:
Ulf Lonäs.

Knut Nelson red famljehästen Janos ox när de vann 100 km 1988 på Karolinerritten.  Knut tog sin andra seger på 100 km då han vunnit Sveriges första distansritt på 100 km i modern tid 1977. Foto: Ulf Lonäs.

I slutet av loppet gällde det bara att rida för att klara slutbesiktningen, sa Anitta efter SM-guldet.
Foto: Ulf Lonäs.

Tove utgick på egen begäran, och i det läget var Allanit och Anette Haukås först i mål och kunde vinna klassen. Ungefär samtidigt när detta händer kom Skamir in och klarade sin första veterinärbesiktning. Det gjorde inte Allanit som hade 64 i puls vilket var precis på gränsen, men eftersom Allanit kom 15 minuter för sent till besiktningen så blev de uteslutna. Men Skamir klarade bägge besiktningarna så det blev norsk klasseger alla fall. 
 
En timme och fem minuter efter att Tove gått i mål, kom en mycket trött Cherry i mål. Klarade båda besiktningarna och blev Svensk Mästare i distansritt 1988. En minst sagt oväntad upplösning av SM-klassen. Så här sa Anitta till Ridsports utsände efter segern.
   – Cherry ox är 12 år e. Marzalec u. Esparzyna och bara 144 cm i mankhöjd. Jag är 21 år och frisör i Vallentuna norr om Stockholm, och red för en bra placering, men efter Istrum gällde det bara att komma i mål så fräscha som möjligt.




 
     sid 57
 

   – Jag hade ingen bil men en bra hage alldeles bredvid jobbet, så därför red jag en halvmil varje dag till jobbet och hem igen. Det brukar gå ganska fort, men på helgerna blir det ofta ganska långa turer. En kompis tyckte att vi borde ställa upp i distansritt på 60 kilometer på Roslagsritten 1986. Vi red vilse och säkert en mil extra men kom ändå fräscha i mål bland de 20 bästa. Förra året hade vi tränat och kom femma och i år var vi fyra. Nu satsar jag att på att kunna komma med i VM-laget, och Cherry har faktiskt lärt sig att tölta! 
 
De båda kom med i gruppen för påtänkta till WEG 1990 i Stockholm och var med på en samling. Men ganska snart 
efter WEG-90  försvann de från distansrittsbanorna. 
 
Resultat Svenskt Mästerskap i distansritt 140 km
Karolinerritten den 4/9 1988 Axevalla travbana 
 

1.  Cherry/Anitta Aaltonen, 8.54,0 tim
2.  Zindy/Hillevi Zetrinen, 10.40, 59 tim
3.  Royal Flash/Josefin Burlin, 10.45,08 tim
3.  Csalfa/Staffan Strandberg, 10.45,08 tim

   sid 58
 

Första svenska VM-laget

De internationella mästerskapen EM och VM i distansritt hade efter 1986 bestämts av det internationella ridsportförbundet, FEI, att genomföras vartannat år. Det andra världsmästerskapet i distansritt avgjordes den 24-25 september 1988 i Front Royal, Virginia, USA, och banorna låg i en nationalpark. Distansen var 160 km som sedan länge i USA var den klassiska distansen 100 miles, och från Europa kom tio ekipage från Frankrike, Västtyskland och Storbritannien. Totalt var det ryttare och/eller ekipage från 14 nationer och det var 11 lag med minst tre i laget. Minimivikten för ryttarna inklusive komplett sadel och med eventuell reservutrustning var 75 kg, så för de lätta ryttarna kunde det bli fråga om att få rätt vikt med hjälp av bly. Inte alltid så lätt att fixa till på en okänd sadel. 
 
I det svenska laget red Knut Nelson, Lena Linnaeus, Hasse Wallman och Tove Johansson på hyrda hästar som var ägda, tränade och tävlat distansritt i USA. Enligt en osäker uppgift kostade det cirka 950 dollar (1 US dollar motsvarade cirka 6 kronor 1988) per häst att hyra en VM-häst. 
   – Vi ryttare betalade våra resor medan SRC (Svenska Ridsportens Centralförbund) betalade anmälningsavgiften och hästhyran, berättar Tove Johansson år 2020 och som hade sin sambo Rolf med sig som hinknisse. 

Men vem bestämde vilken häst ni skulle få, och visste ni vilka meriter den hade?
   – Jag vet inte vem som valde våra hästar, men Lena skulle rida en häst som ägdes av någon hon kände. Den första hästen jag fick hade varit med på listan över USA:s tänkbara hästar till VM. När hästen inte blev uttagen så hyrde man ut den då det var en merit för hästen att ha startat på VM. Att det blev till en svensk ryttare berodde på att ägaren hade släkt i Sverige, minns Tove som inte fick rida hästen då den oturligt drabbades av en hovböld.
   – Då blev jag först erbjuden att rida en distanshäst som var bland topp 20 i USA, men fick sedan inte rida den heller då den ansågs kunna vinna. Då erbjöds jag den reservhäst som Schweiz hade och som jag också startade med, säger Tove, och även Lena blev tvungen att byta häst när den ursprungliga hästen fått en skada.

   sid 59
 

Ridhjälm på internationella FEI-mästerskap i distansritt var fortfarande 1988 inte obligatoriskt. Även det svenska laget kunde ses uppsuttna på invigningen med blågula basebollkepsar, och det fanns en bild i tidningen Ridsport på i alla fall en av de svenska ryttarna som tävlingsred barhuvad. 
 
Svensk lagledare på VM 1988 var Kim Nelson som hade sina tre barn Calle, Catharina och Ylva med sig som hinknissar. Kim, som efter 2010 också varit verksam som domare i svensk distansritt, skrev en lång rapport om VM-88 i tidningen Ridsport. Den rapporten är grundunderlag till detta sammandrag från Sveriges första start på ett VM i distansritt.
 
Banan var mycket krävande med flera branta backar både uppför och nedför, ett stenhårt underlag, och två passager över den 75 meter breda Shenandoah River. Tävlingsorganisationen var lite strulig och kanske speciellt pappersexercisen när det gällde de 35 distansrittshästar som ryttare från olika nationer hade hyrt in från olika ägare runtom i USA. Eftersom banan låg i en nationalpark så fick man bara serva ekipagen på några få förutbestämda platser, och så kan det vara på många banor i distansritt runtom i världen även år 2020. Men efter protester så utökades antalet serviceplatser kort före start.

Regnet hängde i luften när VM-loppet med 64 startande ekipage klockan 05.30 gav sig iväg i mörker och kyla på lördagsmorgonen. Alla de svenska ryttarna hängde bra med i det väl samlade startfältet i den första veterinärkontrollen, vetgate 1, men sedan började problemen för svenskarna. Dagen före start hade svenskarna påpekat att den häst som Tove till sist fått sig tilldelad hade en markant tjock framsena men veterinärerna förklarade att det var en utläkt skada. Tove hade ridit försiktigt och sprungit mycket med sin hyrhäst, men den gamla skadan gick upp och Tove utgick i vetgate 2. Där blev det stopp även för Lenas häst trots att hästens ägare var med och bestämde under loppet. 





   sid 60
 


De svenska laget med sina hyrda hästar på VM 1988 i Front Royal i USA. Fr.vä. Tove Johansson, Knut Nelson, Hasse Wallman och Lena Linnaeus. Foto Privat.


Veterinären lyssnar på Toves lånehäst i en vetgate på VM i USA. Foto: Privat.

Hasse och Knut fortsatte ut på sträcka tre, men i vetgate 3 blev Hasses häst utesluten för att ha druckit för dåligt. Även Hasse hade sin hästägare med men ändå ville hästen inte dricka tillräckligt efter start. 
 
Inför fjärde sträckan var det alltså bara Knut Nelson ombord på Kabar Rafan ox som var ende svensk kvar i VM-loppet. I det läget var Knut och Kabar Rafan 45 minuter bakom tätklungan från USA. Under den femte sträckan öste regnet ned och då blev de hårda stigarna hala istället och det gillade inte Knuts häst. Men Knut sprang mycket med sin häst, regnet fortsatte under de två sista sträckorna, och Kabar Rafan blev godkänd i vetgates och gick ut på sista sträckan. 
 
Det var kyligt och blött, och 12 timmar och 51 minuter efter starten 05.30 gick de första VM-ekipagen i mål. Men placeringarna blev inte klara förrän efter veterinärernas slutbesiktning dagen efter på söndagen. Det var mörkt när Kabar Rafan och Knut Nelson gick i mål 16 timmar och 35 minuter efter starten. 
 
På söndagen stod det klart att R.O. Grand Sultan och Becky Hart, USA hade tagit sitt första VM-guld. Att USA tog hand om alla individuella VM-medaljer, och att Knut Nelson (1950-2012) från Åseda i Småland ombord på Kabar Rafan från USA blev den första svenska ryttaren som genomförde ett VM-lopp i distansritt.
 
Resultat VM 160 km 
Front Royal, Virginia, USA, 24 september 1988

 
Individuellt:
1  Becky Hart/R.O. Grand Sultan, USA, 10.31,11 tim
2. John Crandall/GT Grisha, USA, 10.37,51 tim
3. Jeannie Waldron/Cher Habu, USA, 10.50,58 tim
23.  Knut Nelson /Kabar Rafan 14.15.24 tim.
Lag:
1.  USA, 34.45,06 tim. (Cher Habu/Jeannie Waldron, Mary    
     Koefod/Dana Northlite, Connie Creech/LS Shareen och   
     Cassandra Schuler/RR Sotez)
2.  Kanada 37.54,45 tim 
3.  Frankrike 37.54,4? tim

   sid 61


Knut Nelson (1950-2012) var den förste svenska distansryttaren som genomförde ett VM-lopp 160 km 1988. Foto: Ulf Lonäs.
 

 Året 1989

Göingeritten i maj och genrepet av WEG-90 på Roslagsritten sista veckan i juli skulle bli viktiga tävlingar mot en VM-biljett i Stockholm. Glimma Ryttarförening i Nordskånska Glimåkra en dryg mil sydost om Osby, hade 1987 skapat Göingeritten som blev den fjärde distansritten i Sverige. Efter bara två år fick man sitt första SM i distansritt. Fram till 2015 har Göingeritten varit SM-värd nio gånger och det är man 2020 ensam om Sverige. 
   För-VM 1989, 361 dagar innan WEG-90 och med mål på Stockholms Stadion, skulle bli ett test för vilka svenska hästar som klarade VM-distansen 160 km med 75 kg på ryggen. För de svenska hästarna var det debut på distansen och skulle de svenska laget vara slagkraftigt?
    Ett viktigt tecken på att svensk distansritt utvecklades ganska snabbt var att det efter 1986 kom nya nationella tävlingsreglementen nästan varje år. I de första årens nationella reglementen var till exempel spö och trubbiga sporrar tillåtet. Hästen måste tävlas med skor. Obligatorisk vila fanns tidigt men hur lång den skulle vara kunde vara flexibelt och domarna hade rätt att justera den. Efter det första nationella reglementet i distansritt som utgavs 1986, kom det nya reglementen under åren 1989, 1990, 1991, 1993 och 1995. 
   Kommunikationsradiokontakt mellan ryttaren och medhjälparna var strängt förbjudet men fick användas mellan medhjälparna till ett ekipage. Det gällde även mobiltelefon för de som hade råd (tiotusentals kronor) med de första bärbara mobiltelefonerna som var NMT 450 på cirka 4 kg som kom 1981. De lite billigare första mobilerna med yttre synlig antenn
som kunde stoppas ned i en jackficka, NMT 900, kom 1986. År 1989 fanns det 330 000 mobiltelefonabonnemang i Sverige. Det dröjde en bit in på 1990-talet innan mobilförbudet för ryttarna upphävdes i distansritt. År 2017 hade 98 procent av Sveriges befolkning en mobiltelefon eller en smartphone. För hästfolk har den varit en nyttig tillgång genom åren. För distansryttarna har den betytt mycket för att få kontakt med sina hinknissar, snabbare hjälp med t.ex. en tappsko, eller vid en olyckshändelse längs tävlingsbanorna. 
   Skulle tävlingsåret 1989 och genrepet på för-VM kunna forma grunden till ett svenskt lag på WEG och VM i Stockholm, och vilken betydelse skulle Göingeritten och SM på Simlångsritten 1990 ha på VM-biljetterna? 

     sid 63


I SM-klassen var det 12 hästar som var placerade och ställde upp för prisutdelning på idrottsplatsen i Glimåkra med sina rosetter. Guldmedaljören som vanligt längst till vänster. Foto: Ulf Lonäs.

Stort startfält på teknisk SM-bana
 

Göingeritten den 20 maj 1989, med start och mål på idrottsplatsen i Glimåkra och nära ridskolan, hade 48 anmälda som blev 38 startande över det årets SM-distans 100 km. Man skulle kunna tro att en distansritt i Skåne skulle bjuda på mest flacka och snabba lättridna banor, men i Snapphanars och Göingars land var det allt annat än flackt. Göingeritten bjöd på en teknisk bana och både långa, sugande och utslagsgivande backar, kuperade småvägar, och ett kortare vad över Tommabodaån vid Hallatorpet och vidare uppför åbranten. För vattenrädda hästar fanns det en längre väg genom skogen och över den moderna asfaltsbron. Genom naturreservaten i Kullaskogen fanns en tuffare stigning upp till gården Sporrakulla med anor från både 1584 och 1700-talet. Där spelades filmklassikern Snapphanar in 1941, och den sista arrendatorn brukade gården fram till 1964. 
 
Vädret på Göingeritten 1989 var runt 25 plusgrader och värmen, och säkert också den varierande tekniska banan, krävde sina offer. Det var 22 hästar som genomförde loppet och 16 hästar som uteslöts av veterinärerna. Bland de som uteslöts i vetgate så fanns en liten tendens till att flera av utslutningarna var i vetgate 2 efter drygt halva distansen samt i slutbesiktningen efter hela distansen, och en vanlig orsak var metabolik som ofta handlar om hög puls eller uttorkning. Det var en häst som hade gått omkull och blödde från huvudet, en som skadat sig i vadet, och några ryttare som utgick på egen begäran i värmen. Man måste också komma ihåg att 1989 var svensk distansritt fortfarande i ett tidigt uppbyggnadsskede. Många höll på att lära sig hur man skulle träna och tävla i distansritt, samtidigt som tävlingsgrenen hade tagit fart ganska mycket efter 1986. Mellan åren 1977 och 1982 fanns ju bara Karolinerritten i september i Sverige .

   sid 64
 

 Starten gick 07.00 och i startfältet fanns 5 danska ekipage. För första gången i Sverige även ett finskt ekipage. Det var Uusi-Helinä och Ritva Lampinen från Jyväskylä som satsade på att få starta på WEG 1990 i Stockholm. De båda tog direkt täten i frisk galopp, och 20 km och en dryg timme senare mötte hinknissarna upp sina ekipage vid radiokontrollen mellan Östaröd och Jularp intill asfaltsvägen mot Boalt. I täten fanns new foreststoet Topsy II och Britta Nilsson tätt följd av danska importen Miss China och Hasse Wallman, Turbo ox och Birgitta Ljosdahl, halvblodet Chin-Chin och Gun Carlson, fullblodskorsningen Royal Flash och Gunvor Pettersson samt Foxtrot och Monika Berglin. Alla täthästarna utom Foxtrot hade startat på SM 140 km på Karolinerritten året före. Efter cirka 15 minuter hade över 25 ekipage passerat och de flesta stannade upp någon minut för att få dricka och snabbkylas ned.
 
I startlistan fanns det några ryttare som var i början av en lång framgångsrik och namnkunnig elitkarriär i distansritt, och som många år framåt skulle fortsätta att tävla distansritt på SM och även på internationella mästerskap som EM eller VM. Förutom några av de ryttare som nämns i referatet var det: Ingrid Boström (som var nr 12 och precis utanför sista placering) Lars Carlsson, Camilla Kvarnström (numera Nilsson), Johanna Sundberg och Eva Rubin.

Den första veterinärkontrollen fanns efter 37 km hos familjen Pilblad i Traneboda, och där var det bara 10 minuter obligatorisk paus. Ordningen i täten hade ändrats. Up to Date och Tove Johansson var först tätt följd av regerande svenska mästarna  Cherry ox/Anitta Aaltonen. Sekunderna bakom fanns Zharek/Louise Hermelin, Miss China, Turbo, Chin-Chin och Uusi-Helinä. En timme efter att täten kommit in hade 26 ekipage fortsatt ut på banan. 

   sid 65
 


Så här såg täten ut under några kilometer av den första halvan av SM-loppet 1988. Från vänster: Miss China/Hasse Wallman, Turbo/Birgitta Ljosdahl, Foxtrot/Monika Berglin, Topsy II/Britta Nilsson och Chin-Chin/Gun Carlson. Foto: Ulf Lonäs.

Under loppet inträffade en tråkig incident som påverkade flera av SM-ryttarna. En boende intill banan, som uppenbarligen ogillade hästar, hade effektivt spärrat av hela bilvägen med parkerad traktor och stora kedjor. Hästarna kunde inte ens smita förbi. Några funktionärer försökte förgäves reda ut situationen bland annat genom att försöka flytta traktorn. Tyvärr slutade hela incidenten med både handgemäng och en påkörning innan polisen hann fram och grep in och banan var öppen igen. 
 
Göingerittens första extrautmaning fanns 55 km från starten. Det var vadet över Tommabodaån vid Hallatorpet. Där hade också startfältet spruckit upp en del. Klockan 10.24 kom en trio med Turbo, Zharek och Foxtrot. Cirka 20 minuter senare hade tio ekipage passerat över ån. De flesta utan stora problem. Ofta hjälpte hästarna varandra över ån och några hästar plaskade också runt och kylde sig själva och drack i värmen. 

   sid 66
 

Den andra veterinärkontrollen fanns på Sporrakulla Gård efter 66 km och med 40 minuters obligatorisk paus och där hade veterinärerna fullt upp. Flera hästar visade tecken på uttorkning eller trötthet i värmen. Bland dem Chin-Chin och Miss China som stoppades av veterinärerna och fick avvakta transport till målet av hinknissarna. Foxtrot hade problem och tappade tid när han hade 80 i puls i stället tillåtna 64 slag/minut och fick vänta 10 minuter innan de fick göra ny ompulsning. Det var samma trio som trion vid vadet som var först till Sporrakulla, och tio minuter bakom kom Uusi-Helinä som hade Topsy II, Royal Flash och Janos med Knut Nelson ombord. De båda var de enda i startfältet som vunnit en distansritt över 100 km året före. Trion och bakomkvartetten fick godkänt av veterinärerna och hade då 34 km kvar till mål. 


      sid 67
 

Janos (t.h.) och Csalfa passade på att dricka lite i värmen när man passerade vadet vid Hallatorpet.
Foto: Ulf Lonäs.


Ingrid Boström och Passage, som åkt långt från Åkersberga till Skåne, genomförde sitt första SM-lopp men hamnade på den förargliga platsen som första oplacerade ekipage. Men Ingrid hade andra planer och red 2014 hem sitt 15:e SM-guld! Foto: Ulf Lonäs.


Regerande Svenska Mästarna i distansritt, den lilla arabponnyn Cherry och Anitta Aaltonen, på väg genom vadet och sedan uppför åbranten. Notera kylsvampen i huvudlaget. De båda klarade Göingerittens tekniska bana bra, och slutade på en delad åttonde plats.  Foto: Ulf Lonäs.


Zharek ox/Louise Hermelin (nr 18) och Turbo ox/Birgitta Ljosdahl hade sällskap en bit på SM-banan 1989.
 


Det finska ekipaget Uusi-Helinä/Ritva Lampinen hade inga problem att klara vadet och tog en överraskande tredjeplats i klassen. De båda genomförde också VM-loppet i Stockholm 1990. Foto: Ulf Lonäs.


Ritva Lampinen och Uusi-Helinä var 1988 den första finska distansryttare som tävlade internationellt med sin finska häst. Hon var också engagerad och försökte under flera år få fart på finsk distansritt och tog också fram några nya distansrittshästar i Finland. Foto: Ulf Lonäs.
 


Inte först i mål men ändå SM-guld 1988! Turbo och Birgitta Ljosdahl från Värmland hade en bra dag. Foto: Ulf Lonäs.
 

Sändaramatörerna som skötte förvarningen med radio några kilometer från mål rapporterade att Foxtrot, Turbo och Zharek passerat först och att Uusi-Helinä då var fyra och hade Janos inte långt bakom. Med 15 sekunder tillgodo på Turbo var Foxtrot först över mållinjen. Zharek var några minuter bakom, och Janos går i mål tio minuter senare och får ridtiden 7.31,52 timmar. Om man 30 år senare räknar på tempot över full distans så hamnar man på cirka 13,3 km/tim. Det finska ekipaget Uusi-Helinä och Ritva Lampinen blev trea i klassen och de båda tog därmed ett viktigt steg mot en start på WEG 1990 i Stockholm.
 
Slutbesiktningar i distansritt efter målgång har alltid varit en liten rysare, och SM 1989 var inget undantag. Veterinärerna hittar att Foxtrot drabbats av s.k. thumbs som är en sorts sammandragningar av diafragma som kan likna hicka hos människan. På hästar kan det tyda på trötthet och Foxtrot blir utesluten. Zharek klarade inte att få ned pulsen i tid och blev utesluten med 68 i puls. 

   sid 68

Det blir alltså SM-guld till tvåan i mål, Turbo ox och Birgitta Ljosdahl, med en ridtid på 7.13,35 tim. Om man räknar på tempot över full distans i efterhand blir det cirka 13,8 km/tim. (Officiellt tempo och kilometertid började inte att anges i svenska resultatlistor och referat förrän någon gång runt andra halvan av 1990-talet.). SM-silver till Janos ox och Knut Nelson, och varmblodiga travaren Spik och Ulf Bäckström blev bronsmedaljörer 59 minuter bakom Janos och med 17 sekunder tillgodo på fyran. 
 
Up to Date/Tove Johansson, Cherry/Anitta Aaltonen, Topsy II/Britta Nilsson och lippizanerstoet Csalfa/Staffan Strandberg, som var fyra på SM 1988, var också bland de som godkändes i slutbesiktningen. Anders Löfström/Mr Linus blev Distriktsmästare i Skåne med sin korsning fjording/new forest och Hoptimist/MereteAndersen blev bästa danska ekipage på en tiondeplats.

     sid 69

Den bruna guldmedaljören Turbo ox var född 1980 e. Samir ox u. Samba ox, och Birgitta Ljosdahl, 42, var elevassistent i Arvika.
– Jag hittade honom hos Marianne Nilsson i Laholm när han var 6 månader och i år är det tredje året vi tävlar distansritt. Han blev Årets Arab 1988 och vi vann samma år Eidskogsrittet i Norge, berättade Birgitta för tidningen Ridsports utsände, men hon var osäker på om de kunde starta på för-VM några veckor senare som var genrepet inför WEG-90.









   sid 70
 

Resultat Svenskt Mästerskap i distansritt 20/5 1989 Göingeritten 100 km 
 

1.  Turbo ox/Birgitta Ljosdahl, 7.13,35 tim
2.  Janos ox/Knut Nelson, 7.31,52 tim.
3.  Spik/UlfBäckström, 8.30,02 tim
4.  Igor ox/Eva Rubin, 8.30,19 tim
5.  Up to Date/Tove Johansson, 8.34,46 tim
6.  Dobrah ox/Ingela Brinkefeldt, 9.06,20 tim
7.  Indian Rose Wood ox/Yvonne Dahl, 9.15,51 tim
8.  Topsy II/Britta Nilsson, 9.25,43 tim
8.  Csalfa/Staffan Strandberg, 9.25,43 tim
8.  Mr Linus/Anders Löfström,  9.25,43 tim
8.  Cherry/Anitta Aaltonen, 9.25,43 tim
Trea i klassen men ej SM-placerad var: 
Uusi-Helinä/Ritva Lampinen, Finland, 7.33,23 tim

   sid 71
 


SM-Guld, SM-silver och SM-brons 1988!
Från vänster: Turbo ox/Birgitta Ljosdahl, Janos ox/Knut Nelson och Spik/Ulf Bäckström.
Foto: Ulf Lonäs.


Banchefen Lottie Pauli, svenska internationella domaren Bo Kjellgren och FEI:s tekniske delegat Georg F Riedler hade fullt upp under genrepet inför WEG 1990. Foto: Ulf Lonäs.
 

   Genrep över full distans 
 

Sveriges första distansritt över 160 km var internationella Roslagsritten torsdagen den 27 juli 1989. Den var också genrep och för-VM inför World Equestrian Games, WEG, 1990 i Stockholm. Och 27 ekipage från 7 nationer fick lära sig att den svenska VM-banan inte var någon lätt och enkel bana i distansritt. 
 
Starten gick klockan 04.30 mitt på Täby Galopps dirttrackbana och upplopp. Vädret var varmt och efter en torkperiod väntade flera hårda banor. Det var två hästar som fått startförbud i förbesiktningen, och det enda ungerska ekipaget tappade direkt 11 minuter. Hästen kom nämligen till startplatsen utan sadel och ryttaren var klädd som om han skulle springa 10.000 meter på Stadion med ridhjälm. Domarna klarade av både språkproblem och missförståndet och när hästen startade hade hon sadel och ryttaren både ridbyxor och ridstövlar. Att rida barbacka eller springa bredvid var tillåtet men man måste, rätt klädd, passera startlinjen och mållinjen uppsuttet.
 
Starten blev sansad och direkt ganska utdragen, och när täten efter 700 meter försvann upp i skogen på galoppbanans bortre långsida för att genom en gångtunnel kunna komma under motorvägen, så var det norskt i täten. Det var totalt 12 svenska ekipage som startade, och det uttagna svenska laget som skulle upp till bevis var varmblodiga travaren Spik och Ulf Bäckström, halvblodet Up to Date och Tove Johansson och araberna Janos ox/Knut Nelson och Turbo ox/Birgitta Ljosdahl.

Den första veterinärkontrollen, eller vetgate som det stod i ryttarmeddelandet på distansrittsengelska, var lite speciell. Den fanns på Skånsta Ridskola i Åkersberga efter 23 km och det var första gången i Sverige som man hade en s.k. trot by. Det innebar att veterinärerna hade placerat ut sig utmed en raksträcka på stallplan och alla ekipagen passerade uppsuttna i trav utan att stanna. Men veterinärerna kunde stoppa ekipage om man ville kolla noggrannare. Det drabbade bara det tyska lagekipaget Hopp Auf som reds av 15-årige Holger Dittrich. Hopp Auf hade en reservation på sig efter förbesiktningen, och Lantbruksstyrelsens (numera Jordbruksverket) veterinär Göran Dahlin ville se Hopp Auf en gång till innan han gav klartecken.

   sid 72
 

Första ekipage in till Skånsta var Princess Romana/Michelle Luxen, Belgien, som dit hade ridit i ett tempo på 12,9 km/tim. De båda norska ekipagen Skamir ox/Reidar Naess och El Sham/Knut Knutsen var fem minuter bakom. Några minuter senare kom en lång rad ekipage med cirka 50 meters lucka som i täten drogs av svenska mästaren Turbo. Det var 9 svenska ekipage som passerade inom 13 minuter bakom ledaren, men det ungerska ekipaget togs av banan då de inte klarade maxtiden till trot by.
 
Efter 44 km fanns vetgate 1 på hästgården Morsta Gård intill gamla Norrtäljevägen. Där sprack den tidsplan arrangörerna gjort upp, när täten med Skamir och Turbo kom en timme långsammare än tidsplanen på ett tempo från start på 13,2 km/tim. Det svenska laget var intakt men utspritt och Danmark hade med bara tre i laget problem. Hopp Auf och Gracia 71/Anne-Dorthe Stoltze var de två i det tyska laget som närmast jagade Sverige efter den obligatoriska vilan. 
 
Vetgate 2 i Backa utanför Kårsta var banans nordligaste punkt och hade 20 minuters vila efter besiktningen. Skamir var först in och drygt tre minuter bakom kom Turbo, Janos, Hopp Auf och El Zham. Inte långt bakom och med några få minuter mellan kom Princess Romana, Gracia 71, Zharek/Louise Hermelin och Chin-Chin/Gun Carlson. Samtidigt som Skamir, Janos och Turbo var på väg ut, så kom sex svenska ekipage in. Det var Up to Date, Spik, Royal Flash/Gunvor Pettersson, Csalfa/Staffan Strandberg, Mr Different/Anne-Lie Cederlund och Dancing Queen/Ulla-Britt Jonsson. Alla klarade veterinärbesiktningen och det svenska laget var intakt, men Allanit/Anette Haukaas, Norge, var halt och uteslöts.

Banan forsatte 40 km söderut till vetgate 3 på Vallentuna Ridskola i Veda med 40 minuters vila efter genomförda 107 km. Värmen och det hårda banunderlaget på grusvägarna hade där tagit ut sin rätt. Det tog 4 timmar mot beräknat 2,5 timmar för täten, Skamir, Hopp Auf, Janos och Turbo, att komma till Veda. Hopp Auf tappade sex minuter när han fick en ompulsning men klarade andra pulstestet inom tiden. De dröjde 20 minuter innan det enda danska ekipaget som var kvar i loppet, Sakim/Poul Pedersen, dök upp tillsammans med Chin-Chin och Princess Romana. Spik kom in nästan två timmar efter täten, men markerade hälta på ett bakben, uteslöts, och det svenska laget hade bara tre kvar och inte råd att tappa någon mer.

   sid 73
 

Janos och Knut travar förbi veterinärerna på Skånsta Ridskola där det fanns en s.k. trot by med flygande veterinärbesiktning. Foto: Ulf Lonäs.


På väg mot nästa vetgate i värmen var fr.vä. Spik/Ulf Bäckström, Mr Different/Annelie Cederlund och Csalfa/Staffan Strandberg. Csalfas hinknissa och Staffans fru Åsa var beredd med servicehinken och dricka. Foto: Ulf Lonäs.
 

 Pulsmätare anno 1989. Foto: Ulf Lonäs.
 

Det Västtyska ekipaget Gracia 71/Anne-Dorthe Stoltze klarade att genomföra den första distansritten i Sverige över 160 km på Roslagsritten. Foto: Ulf Lonäs.

Det var den norsk/svenska trion Skamir, Janos och Turbo som turades om att dra fram till näst sista vetgate på Täby Galopp efter 131 km. Där var det 20 minuters obligatorisk vila, som beräknades efter den tid som hästen passerade gränsen in till pulstagning och veterinärkontroll. Hopp Auf jagade inte så långt bakom. Tempot till Täby Galopp blev lågt, och på vägen dit väntade också Ullnas mastiga och branta skidbacke som låg vid Ullnasjöns sydspets och skulle klaras både uppför och nedför på andra sidan. 
 
Till Täby Galopps vetgate var kvartetten i täten en timme före resten av startfältet. Närmast täten fanns Gracia 71, Csalfa och Royal Flash, som ridit ihop från Veda och som fick tummen upp av veterinärerna, men Zharek och Chin-Chin tummen ned. Det svenska lagekipaget Up to Date och Tove hade problem och var sista ekipage att klara maxtiden kl. 19.30 på Täby Galopp. Hästen är pigg, men veterinärerna gillade inte ett framben. ”Puppan” blev utesluten och det svenska laget sprack med bara två kvar. 




   sid 74
 

På Täby sållades alltså agnarna från vetet av veterinärerna. Det blev bara sju kvar i loppet som också måste klara veterinärernas besiktningar i sista vetgate samt slutbesiktningen efter målgång. Banan gick över den flytande provisoriska militärbro för gång- och cykeltrafik som byggts över Stocksundet. Militärens båtar fanns på plats på båda sidor om bron om något skulle hända när hästarna passerade bara någon meter över vattenytan. Den gamla höga Stocksundsbron i betong höll på att ersättas av en ny E18-bro och hade bara plats för biltrafik i en fil åt varje håll. Den nya bron var helt färdig 1992, men kunde användas av hästarna under WEG 1990.
 
Sista besiktningen utmed banan fanns på Gärdets sportfält intill Kampementsbadet i utkanten av Stockholms innerstad. Det var meningen att ekipagen skulle göra en kortare bansträcka på Kungliga Djurgården innan vetgate på Gärdet, som gränsar till bostäderna på Östermalm och är Djurgårdens norra spets. När det första ekipagen från Täby Galopp var på väg dit så hade Ground Jury beslutat att banan skulle kortas till 156 km. Hela sträckan på Kungliga Djurgården, men inte vetgate med 15 minuters vila, utgick. 

sid 75
 

Skamir och Reidar på väg in till näst sista vetgate på Täby Galopp. Foto: Ulf Lonäs.


Hopp Auf och Holger Dittrich från Västtyskland hängde med nära täten från start till mål. Foto: Ulf Lonäs.


Knut Nelson var löpstark och sprang brevid eller ledde Janos ofta. Speciellt på genrepet när det var uppemot 30 plusgrader på eftermiddagen för att spara Janos så mycket som möjligt. Och 160 km är långt och en rejäl utmaning för både häst och ryttare. Foto: Ulf Lonäs.


Janos får snabbservice på banan av familjeteamet med Kim Nelson och döttrarna Ylva och Catharina. Janos ryttare Knut dök ned bakom för att kolla skorna. Notera bensinpriset i bakgrunden.
Foto: Ulf Lonäs.


Gunvor Pettersson kyler Royal Flash i värmen och svampen under huvudlaget har fått ny påfyllning från hinknissarna. Foto: Ulf Lonäs.


Staffan Strandberg sparade sitt unga lippizanersto Csalfa så att de båda bara hängde med i debuten på 160 km. Det skulle löna sig 361 dagar senare på VM. Foto: Ulf Lonäs.

Janos och Knut kom först till Gärdet klockan 20.23 och gick direkt in till pulstagning med 56 slag/minut. Skamir var tätt bakom, men Skamir hade 64 i puls (som var gränsvärdet för godkänt) när Reidar kollade honom, så Reidar väntade cirka en minut innan han gick till puls och besiktning och blev godkänd. Hopp Auf var runt två minuter bakom Skamir och var trött, men klarade veterinärernas kontroller. 
 
Det var tre kilometer till målet på Stockholms Olympiastadion som byggdes till OS 1912. Janos var pigg och satte fart på gräset över Gärdet, korsade breda Värtavägen, och banan fortsatte direkt in på en gångstig i Tessinparken. Skamir var en minut bakom och började direkt jaga Janos i friskt galopptempo. Hopp Auf såg Skamir försvinna och fick förnyade krafter en liten bit bakom. När Janos ensam svängde höger in på Erik Dahlbergsgatan och ridvägen genom mittenallén, så kändes doften av svensk seger på Stockholms Stadion. 


   sid 76
 


Trafikomläggningarna på Stocksundsbron under nya brobygget 1989 medförde att hästarna inte kunde passera över bron. Hästarna fick utnyttja den 170 meter långa militärbro som byggts från Stocksund i bakgrunden till Bergshamra.
Foto: Ulf Lonäs.

Då hände det som inte fick hända. Reservofficeren Knut, som flera gånger i livet varit på platsen och visste exakt var de gamla ridstigarna bredvid kavalleriregementet K1 fanns, fick en blackout. I stället för att följa banan och svänga vänster in på ridstigen utmed staketet framför kavalleristallarna och fram till tunneln under Lidingövägen, så fortsatte han rakt över den hårt trafikerade Lidingövägen och följde efter den officiella följebilen! Följebilen måste köra nedför asfaltsbacken mot Ryttarstadions infart för att sedan komma till Stadion på snabbast sätt. Efter cirka 200 meter insåg Knut sitt misstag och tvärvände. 
 
När Skamir kom ut genom tunneln och galopperade in på Ryttarstadions galoppbana runt hoppbanan, såg Reidar att följebilen väntade på första ekipaget och förstod att något hänt. I ensamt majestät kom Skamir och Reidar travandes in genom Sofiaporten på Stockholms Stadion. Passerade mållinjen klockan 20.48 och klockades för effektiva ridtiden 14.13,36 timmar över full distans. 
   – Hade jag bara sett att Knut red fel så hade jag skrikit åt honom, för i distansritt hjälper vi alla varandra. Men Skamir löpte som en gud från Gärdet, och jag tror att vi tagit dem i en finish, sa Reidar när Skamir klarade slutbesiktningen, och var strålande glad både över segern och prischecken på 6 000 kronor.

När Janos och Knut var på rätt bana igen inne på Ryttarstadion så kom de ifatt en mycket trött Hopp Auf som knappt rörde sig framåt. När Hopp Auf fick sällskap igen så fick han nya krafter någonstans uppifrån, och 55 sekunder efter Skamirs målgång, dundrade de båda in på Stadion i full galopp genom Sofiaporten. Det blev omöjligt att skilja dem åt utan målkamera, och de båda delade på andraplatsen efter slutbesiktningen. 




   sid 77
 

Det var fyra ekipage kvar på  banan, och klockan 21,43 tog Turbo och Birgitta Ljosdahl från Värmland fjärdeplatsen. Julimörkret hade sedan länge lagt sig över Stadion, men hand i hand och under applåder och visslingar från funktionärer och anhöriga skrittade Csalfa, Gracia 71 och Royal Flash över mållinjen klockan 23.10 och delade på femteplatsen. 

Csalfa var ett lippizanersto som var 9 år och Staffan Strandberg var ridskolechef i Vingåker. Gracia 71, som hade 44 i puls efter målgång, var ett 10-årigt sto och anglo-kabardiner. Anne-Dorthe Stoltze var en av Västtyskland mest rutinerade distansryttare och hade 8 000 genomförda tävlingskilometer i distansritt. Royal Flash var 8 år och en fullblodkorsning med Bordeaux som klarat sin första klassiska 100 miles i distansritt. Gunvor Pettersson var kamrer i Uppsala.

Slutfacit från genrepet när det gällde ekipagens prestationer blev att av 27 startande uteslöts 20 ekipage. Det var nio ekipage som inte klarade en maxtid till vetgates eller mål, sju stoppades för hälta, en för hög puls och tre utgick på egen begäran. Det var nog också så att efter genrepet och för-VM så hade nog Sverige en hoppfull grund för att kunna skapa ett bra lag till VM och WEG-90 i Stockholm.

Så här tyckte tävlingsledaren Anders Pousette och banchefen Lottie Pauli efter genrepet.
   – Vi måste ha fler mobiltelefoner för kommunikation. Gärdet utgår på WEG och vi hoppas få till en ny sträcka i Liljanskogen och på Norra Djurgården. Vissa delar av banan kommer att ändras och kontrollen i Backa var för liten och måste flyttas. Tyvärr sprack tidsplanen rejält, men vi hade en del publik på flera ställen runt banan, och tack vare TV-sportens fina sändning så kommer nog ännu fler till VM.

♦  ♦​​​​​​​  ♦​​​​​​​ ​​​​​​​​​​​​​​  

    sid 78
 

 
Skamir och Reidar Naess galopperade in från Liljanskogen som första ekipage under Stadions Sofiaport och vann för-VM 1988. Foto: Ulf Lonäs.


Tonåringen Holger Dittrich ombord på Hopp Auf höjer näven och vrålar ut sin glädje när han trodde att de båda slagit Janos på mållinjen. Foto: Ulf Lonäs.
 


Knut Nelson kliar sig i håret och undrar varför han fick en blackout de sista minuterna av loppet när han ledde genrepet, red fel väg, och var slagen med en minut. Foto: Ulf Lonäs.


Bengt-Herman Nilsson från verkstadsindustriföretaget Atlas Copco, som var svensk distansritts sponsor under åren 1989 och 1990, gratulerar Turbo och Birgitta Ljosdahl till fjärdeplatsen.
Foto: Ulf Lonäs.

En trio delade femteplatsen genom att hålla varandra i handen när de gick i mål på Stockholms Stadion och avslutade genrepet inför WEG 1990. Från vänster: Csalfa/Staffan Strandberg, Gracia 71/Anne-Dorthe Stoltze,Västtyskland och Royal Flash/Gunvor Pettersson. Foto: Ulf Lonäs.


- Tack min vän, du löpte som en gud idag, sa Reidar till Skamir när segern efter slutbesiktningen var klar. Svenskuppfödde Skamir var fram till mitten av 1990-talet en av Norges främsta elithästar i distansritt och bland framgångarna fanns en tolfteplats på EM i England 1993. Foto: Ulf Lonäs.
 


Prisutdelningen var dagen efter loppet. Glad norsk riksgrenledare Reidar Naes med sin svenskuppfödda 8-åring Skamir ox. Foto: Ulf Lonäs.



Den 25 november 1989 var det en samling för distansryttarna i Stockholm. Flera av dessa var också aktuella för VM och WEG 1990. Från vänster: Malin Ströberg, Gunvor Pettersson/Royal Flash, Annelie Cederlund/Mr Different, Anna Nordin/Meetou, Mats Jonsson/Dancing Queen, Louise Hermelin/Zharek, Eva Rubin/Igor, Ulla-Britt Jonsson/Jaskier, Maud Ströberg/Popona, Johanna Sundberg/Addis Faruk, Gun Carlsson/Chin-Chin, Anitta Aaltonen/Cherry, Tove Johansson/Up to Date, Ulf Bäckström/Spik, Ingela Brinkefeldt/Dobrah, Britta Nilsson/Topsy, Birgitta Ljosdahl/Turbo, Birgitta Benkert, Hasse Wallman/Miss China och Staffan Strandberg/Csalfa. Foto: Ulf Lonäs.
 

 Den svenska marschen
mot WEG 1990

Sverige hade 1989 ett tiotal ekipage i distansritt som hade tävlat några år och visat talang, hade ett antal tävlingskilometer i benen, och kunde då kallas elitekipage i svensk distansritt. Efter genrepet till WEG 1990 på Roslagsrittens 160 km 1989, var det nog ganska klart att det var ett lag och inte en individuell medalj Sverige främst skulle satsa på. Men vilka som skulle rida individuellt eller i laget skulle inte bestämmas förrän timmarna före start. 
 
Under 1989 genomfördes bra samlingar både för svensk distansritt och som uppladdning inför WEG. I maj samlades ett hundratal distansryttare och deras medhjälpare på Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Föreläsare var tre veterinärer med tyngdpunkt på sina specialområden. Claes Nydahl om näringslära. Peter Kallings om sin roll som tävlingsveterinär under distansrittstävlingar och om vad han ville och helst inte ville se. Sune Persson var hästspecialist i invärtes medicin och föreläste om träningsfysiologi och vad som händer i hästen när man tränar och när den tröttnar. Med både humor och många minnen berättade svensk distansritts Grand Old Lady, grevinnan Linde von Rosen som då var 87 år, om några av sina långritter till bland annat Paris och Rom t.o.r. med Castor (1919-1947) under åren 1926 till 1932. 

Det finns ett ekipage som förekommer väldigt mycket i Distansrittens historia del 3 och under åren 1986 till 1989, och det är inte så konstigt. Up to Date ”Puppan” och Tove Johansson från Åkersberga i norra Storstockholm var under den perioden en av Sveriges mest rutinerade ekipage i distansritt. De båda var också en av de första i Sverige som genomförde 160 km och Tove var en av få som tidigt hade rutin från både EM och VM. Och visst var det så att Puppan och Tove skulle vara ett starkt och säkert ekipage i ett svenskt lag på WEG 1990 i Stockholm. Men så blev det inte. 
 
Puppan och Tove debuterade i distansritt på Roslagsritten 1986 och fastnade för distansritt. Under Roslagsritten 1989, som ju var genrepet till WEG, blev Puppan utesluten av veterinärerna i slutet av loppet. Puppan kunde vara pigg och fräsch i ett lopp, men ibland började hon markera för hälta som snabbt gick över. Det visade sig att Puppan hade fått pålagringar på ett hovben, och det var inte roligt för Tove att rida och tävla när man som ryttare satt och väntade på att hästen kunde få ont. Det skulle vara kul för både Puppan och Tove att tävla tillsammans så därför var karriären över för Puppan. Fuxstoet Up to Date var född 1979 och blev 18 år. Men Tove fortsatte några år att träna och tävla distansritt. Fick låna Louise Hermelins häst Marab ox. Hon tränade arabkorsningen Pompe från Holland, men det var svårt att konkurrera med Puppan och 1991 utbildade sig Tove till domare i distansritt och är 2020 ofta anlitad nationell A-domare. Men Tove har inte slutat att rida. Familjehästen Pinoccio född 1995 har varit en kär familjemedlem sedan 2002, Tove red några kortare distansritter med honom, men efter 18 år i familjen får 25-åringen mest strosa i skogen.

Sista helgen i november-89 var det under två långa dagar samling och information för gruppen VM-aktuella distansryttare i Stockholm. Tävlingsledaren Anders Pousette och banchefen Lottie Pauli berättade om intrycken från årets EM och gick igenom hela VM-banan i Stockholm och vilka justeringar och ändringar man gjort efter genrepet på Roslagsritten. Veterinärkontrollen på Gärdet och de stora gatorna fram till målet på Stockholms Stadion var ersatta av en sträcka på Norra Djurgården och genom Liljanskogen som i östra delen gränsar till Stockholms Stadion. 
 
Landslagsveterinär Per Spångfors redovisade massor av information, provresultat och miniföreläsningar på lördagen. Deltagarna fick ett kompendium och en stor del av söndagen ägnade han åt utfodring. Ett av hans visdomsord var ”Vid allt handhavande av hästen måste man se. Inte bara titta. Utfodring är mycket en fråga om att se.”.
 
En grupp på cirka tio ekipage var i början av VM-året de som kunde anses ha en hyfsad chans till att få en VM-biljett till Stockholm. Men Svenska Ridsportens Centralförbund, SRC, som då fanns på Sandhamnsgatan alldeles intill VM-banan i fälttävlan och körning på Gärdet, skulle också ha ett ord med om vilka som fick en VM-biljett. En landslagsgrupp i distansritt skulle fastställas av SRC den 28 februari 1990.
   – Det är fyra ekipage i distansritt som kommer att tas ut till VM-laget, men ytterligare fem ekipage kan få starta individuellt om de bedöms ha en chans till en placering i den bättre tredjedelen av startfältet, sa SRC:s sportchef Jan Fristedt, som hade en bakgrund som officer i kavalleriet, chef för Ridskolan på Strömsholm, och egen elittävlingserfarenhet i både hoppning, dressyr, fälttävlan och galopplöp. 
 
Svensk distansritt hade under de sista åren av 1980-talet utvecklats på ett positivt sätt, och skapat en grund både nationellt och internationellt för att med fog kunna anses blivit en etablerad gren i svensk ridsport. World Equestrian Games och VM i alla ridsportens grenar i Stockholm 1990 skulle bli en stor succé för svensk ridsport. De VM-uttagna svenska distansryttarna hade en hel del otur både före och under loppet, men en av svenskarna var bara 6 minuter och 34 sekunder från topp tio!

   sid 79

Distansryttarnas valspråk
"Att genomföra är att vinna"